En kur mot vår tids förakt för kultur
Filosofen Alfred North Whitehead har fallit i glömska. Men i dagens splittrade värld botar hans tankar samtidens förakt för kultur och omätbara värden.
Bild: Harvard University
Den engelske matematikern och filosofen Alfred North Whitehead (1861-1947) var en framgångsrik föreläsare. Men när han bjöds in för att ge Gifford Lectures vid Edinburghs universitet 1927 kom 600 nyfikna forskare för att lyssna på honom första kvällen, men bara sex av dessa dök upp den andra. Whiteheads bok Process and Reality (1929) torde vara det mest svårlästa som skrivits inom västerländsk filosofi, en svindlande resa genom en tankegalax där den som saknar guide lätt far vilse.
Whitehead blev ett namn på mångas läppar efter att han med sin mer namnkunnige student Bertrand Russell skrev Principia Mathematica (1910–1913). De ville bevisa att matematiken var ett rent logiskt system. Ansträngningen gav klarhet vad matematiska begrepp som tal, mängd och rum är för något, men de misslyckades med sitt syfte. Österrikaren Kurt Gödel kunde 1931 visa att det finns logiska motsägelser inom matematiken och att den bygger på antaganden som i sig inte kan beläggas matematiskt.
Matematiken är ett språk bland andra, ett sätt att beskriva verkligheten. Det har betydelse för Whiteheads fortsatta tänkande. Genom språket (också matematiken) benämner vi och ordnar tillvarons företeelser. När vi slår fast att olika ting “finns” så skapar vi abstraktioner som underlättar vårt sätt att förstå och samtala om en verklighet som egentligen är ett konstant flöde av händelser. Det gör vi också med människor, vi identifierar dem som bestämda personer, även om de växer och åldras till både kropp och sinne över tid.
Whitehead insåg att den moderna fysikens landvinningar ifrågasätter vår vardagliga förståelse av verkligheten och att vi bör överge uppfattningen att tillvaron består av materia, kroppar som krockar med varandra i ett jättelikt rum. I stället kan vi se den som ett oändligt sammansatt nätverk av relationer där allt är sammanflätat. Dessutom är ingenting fast eller beständigt, allting flyter och är i ständig förändring, oavsett om det är människor eller stenar, förblir de aldrig desamma.
För Whitehead är tillvarons strävan att bli alltmer förfinad, mer avancerade organismer, som människan, tillkommer efterhand i livets utveckling. Det leder honom till frågan om en kraft bakom allt, det vill säga Gud. För Whitehead är Gud alltings potential. Gud lever och fulländas genom det existerandes utveckling.
Whitehead fann att den personliga religiositeten springer ur att var och en av oss genom alltets relationer upplever att vi är förenade med universum, men att den enskilda tron är ofullständig om vi inte delar den med andra genom relationer i en religiös gemenskap, en kyrka. På samma sätt såg han på samhället, det är som bäst när fria människor binds samman av handel, arbete och kultur, inte av våld, tvång och byråkrati.
Whitehead var en engagerad pedagog. Han var kritisk mot den moderna vetenskapens uppdelning i discipliner och specialiseringar, hur humaniora och naturvetenskap skiljs åt och ställs mot varandra. Whitehead ville att elever och studenter skulle få en allmän bildning som fick dem att förstå hur sammanhängande verkligheten är och hur många olika värden som ryms i den och som är beroende av varandra. Goda ingenjörer reciterar Shakespeare och skickliga skådespelare kan räkna.
Whiteheads tänkande har influerat fysiken, men också teologin med tanken om att Gud är ständigt närvarande och delaktig i våra liv och att Jesus är förebilden som fulländandet av människans potential. Han inspirerade feminister och miljöaktivister med sin betoning på relationer, ekologi och hållbarhet, men spännande nog även de ekonomer och organisationsforskare som betraktar företag som relationsnätverk i ständig förändring.
I vår tid är Whiteheads perspektiv välgörande, digitaliseringen tenderar att fragmentera tillvaron och vi tycks alltmer blinda för de omätbara värden som binder oss samman, den natur, konst och andlighet som manifesterar alltets gudomliga skönhet.
Toppbild. En sann gentleman. Filosofen och matematikern Alfred North Whitehead vid eldstaden. Foto: Harvard University
***
Den engelske matematikern och filosofen Alfred North Whitehead (1861-1947) var en framgångsrik föreläsare. Men när han bjöds in för att ge Gifford Lectures vid Edinburghs universitet 1927 kom 600 nyfikna forskare för att lyssna på honom första kvällen, men bara sex av dessa dök upp den andra. Whiteheads bok Process and Reality (1929) torde vara det mest svårlästa som skrivits inom västerländsk filosofi, en svindlande resa genom en tankegalax där den som saknar guide lätt far vilse.
Whitehead blev ett namn på mångas läppar efter att han med sin mer namnkunnige student Bertrand Russell skrev Principia Mathematica (1910–1913). De ville bevisa att matematiken var ett rent logiskt system. Ansträngningen gav klarhet vad matematiska begrepp som tal, mängd och rum är för något, men de misslyckades med sitt syfte. Österrikaren Kurt Gödel kunde 1931 visa att det finns logiska motsägelser inom matematiken och att den bygger på antaganden som i sig inte kan beläggas matematiskt.
Matematiken är ett språk bland andra, ett sätt att beskriva verkligheten. Det har betydelse för Whiteheads fortsatta tänkande. Genom språket (också matematiken) benämner vi och ordnar tillvarons företeelser. När vi slår fast att olika ting “finns” så skapar vi abstraktioner som underlättar vårt sätt att förstå och samtala om en verklighet som egentligen är ett konstant flöde av händelser. Det gör vi också med människor, vi identifierar dem som bestämda personer, även om de växer och åldras till både kropp och sinne över tid.
Whitehead insåg att den moderna fysikens landvinningar ifrågasätter vår vardagliga förståelse av verkligheten och att vi bör överge uppfattningen att tillvaron består av materia, kroppar som krockar med varandra i ett jättelikt rum. I stället kan vi se den som ett oändligt sammansatt nätverk av relationer där allt är sammanflätat. Dessutom är ingenting fast eller beständigt, allting flyter och är i ständig förändring, oavsett om det är människor eller stenar, förblir de aldrig desamma.
För Whitehead är tillvarons strävan att bli alltmer förfinad, mer avancerade organismer, som människan, tillkommer efterhand i livets utveckling. Det leder honom till frågan om en kraft bakom allt, det vill säga Gud. För Whitehead är Gud alltings potential. Gud lever och fulländas genom det existerandes utveckling.
Whitehead fann att den personliga religiositeten springer ur att var och en av oss genom alltets relationer upplever att vi är förenade med universum, men att den enskilda tron är ofullständig om vi inte delar den med andra genom relationer i en religiös gemenskap, en kyrka. På samma sätt såg han på samhället, det är som bäst när fria människor binds samman av handel, arbete och kultur, inte av våld, tvång och byråkrati.
Whitehead var en engagerad pedagog. Han var kritisk mot den moderna vetenskapens uppdelning i discipliner och specialiseringar, hur humaniora och naturvetenskap skiljs åt och ställs mot varandra. Whitehead ville att elever och studenter skulle få en allmän bildning som fick dem att förstå hur sammanhängande verkligheten är och hur många olika värden som ryms i den och som är beroende av varandra. Goda ingenjörer reciterar Shakespeare och skickliga skådespelare kan räkna.
Whiteheads tänkande har influerat fysiken, men också teologin med tanken om att Gud är ständigt närvarande och delaktig i våra liv och att Jesus är förebilden som fulländandet av människans potential. Han inspirerade feminister och miljöaktivister med sin betoning på relationer, ekologi och hållbarhet, men spännande nog även de ekonomer och organisationsforskare som betraktar företag som relationsnätverk i ständig förändring.
I vår tid är Whiteheads perspektiv välgörande, digitaliseringen tenderar att fragmentera tillvaron och vi tycks alltmer blinda för de omätbara värden som binder oss samman, den natur, konst och andlighet som manifesterar alltets gudomliga skönhet.
Toppbild. En sann gentleman. Filosofen och matematikern Alfred North Whitehead vid eldstaden. Foto: Harvard University
***
