Ensam med en dinglande löspenis

Hela livet är bara omtagningar, säger advokaten i Strindbergs Ett drömspel. Repliken har följt mig genom ett nu ganska långt liv. När jag hörde den första gången tyckte jag att advokaten var gnällig. Trots allt lever han ju med en guden Indras dotter. Bättre än the girl next door.

Men som gammal förstår jag upprepningarnas tortyr. Den stackars advokaten behöver syre. Fönstren är igenklistrade, livet är instängt, allt som händer är tvångsbundet. Som Strindberg skriver gäller det att utstå ”processens vedervärdigheter, omtagningar, omskrivningar, upprepningar …” vilket inkluderar livets pinsammaste ögonblick. Blamageguden, som Gullberg talade om, ser till att de går igen.

Men är inte upprepningen kunskapens moder? Det påstod i alla fall min lärare som berättade om Ett drömspel. Påståendet var ofullständigt. Upprepning är snarare långtråkighetens fader. Vi elever gäspade i vårsolen och tittade ut genom de noga stängda fönstren. Var fanns allt det underbara?

”Bakom mig”, är jag benägen att svara dessa sena vinterdagar. Men det motsatta gäller också. Upprepning är förutsättningen för att kulturarvet ska bestå. Varje nytt möte med ett klassiskt verk visar återvändaren något nytt. Hur repliker vi hört eller läst tidigare kan förstås på ett nytt sätt. Hur ett fotografi eller en målning minner om en annan. Det gamla ger det nya. Som Strindberg säger hänger allt samman.

Men hur? På Strindbergs Intima Teater ges Ensam, en fri dramatisering av en av Strindbergs mer älskade texter från hans senare period. Ensam skrevs 1903 och är en självbiografisk kortroman med lyriska inslag. Den börjar med hur berättarjaget efter år utomlands återvänder till Sverige och träffar gamla vänner. Mötena blir först oväntat glada, sedan repetitiva och Berättaren ledsnar eftersom de gamla vännerna bara talar om vad som har hänt, inte om framtiden. Han drar sig undan för att finna ett sätt att leva ensam. 

Upplagt för raseri och ångest. Men Ensam är ett av Strindbergs få verk som skildrar försoning och kompromisser. Fast på Strindbergs egen teater blir texten en blandning mellan en överoptimistisk Far Ubu (Jarrys pjäs) och studentspex. Värst är hysteriskt skrikiga monologer med upprepningar av ord som hörs i dagens offentliga samtal (EU, Nato). Föreställningens katharsis nås i slutsekvensen när Thérèse Brunnander i rollen som Berättaren hoppar runt med dinglande löspenis.

”Skrev Strindberg något av detta?” viskar en bänkgranne. Jo, Strindbergs ord finns förvisso i inledningen, men hur teaterchefen Anna Pettersson tänkt är mig en gåta. Borde inte just Strindbergs egen teater respektera texten och söka gestalta dess kärna. Strindbergs ord ger rikare teater än referenser till mobiltelefoner och hemlösa.

OK. Men kanske är vi klassikerälskare överkänsliga trygghetsgnällare som bryter samman av piggt nytänkande. Filmatiseringen av Doktor Glas föder gräl redan innan premiären. Och varför ska Operan göra balett av Romeo och Julia? Shakespeare var trots allt inte koreograf och han hörde aldrig musik som Tjakovskijs. Ingenstans är klassikerälskaren säker. Lik förbannat är det Shakespeares verk vi möter när Mats Eks vänder på titeln och ger oss Julia och Romeo. Hans kärlekspar är purungt. De älskande ser allt, inklusive sig själva, för första gången. Scenen där Julia upptäcker sin egen kropp är underbar, och att våldet är lika viktigt som kärleken skänker oss en annan berättelse. Shakespeare får ny intensitet när våld och åtrå blir kropp och rörelse. Shakespeares ord hörs tydligt fastän ingen talar i Julia och Romeo. 

De replikerna skulle nog Strindbergs Berättare velat höra i sin ensamhet.

***

Läs även: Erik Jersenius: Så mycket mer än Dracula – den lesbiska vampyren Carmilla är odödlig

Läs även: Mikael Timm: Cry-babyn Croneman rasar över Mellon