Ett språk som håller på att gå förlorat

Hur känns det när ett älskat språk tynar bort och stumheten sprider sig? Stig Strömholm vittnar om saken i debutromanen Dalen. Den firar 50-årsjubileum i år men har bara blivit mer angelägen med tiden.

Huvudpersonen Parridius Gratus lever ett isolerat men civiliserat liv på sin farbrors galliska villa. Då tecknen på stor kommande ofärd blir tydligare skickas han i väg med farbroderns främsta dyrbarhet i bagaget. Fast när han når sitt mål Argentorate, dagens Strasbourg, är staden skövlad och bränd av hunnerna. Den tilltänkte mottagaren är död. Parridius Gratus klarar livhanken men mister sin värdesak och när han lyckats ta sig tillbaka till villan finner han även sin farbror och tjänstefolket dräpta. Han begraver dem och rider i väg utan mål.

Dalen är en sorgesång och ett varningsord. Sedan några år finns den liksom uppföljarna Fälten (1977) och Skogen (1980) tillgänglig som e-bok, men det skulle sannerligen inte vara ur vägen om trilogin finge nytt liv mellan hårda pärmar.

En konservativ juridikprofessors bok från 1975 som beskriver hur barbarer välter ordning och kultur över ända: den måste väl ändå ha udden riktad mot radikalism och ikonoklasm? 1970-talet rymde som bekant ett övermått av bäggedera.

Så kan den naturligtvis läsas. Men i memoarboken Resonerande katalog (2014) berättar Strömholm att syftet egentligen var ett annat, nämligen ”att berätta om hur det är att uppleva ett språks död”.

Dyrbarheten, som motiverar Parridius Gratus farofyllda resa består varken av guld eller juveler. Den utgörs av en utförlig kommentar till Vergilius Aeneiden, författad av farbrodern under långa arbetstimmar i villans bibliotek. Dennes lojalitet mot Rom är grundmurad, men hans Rom är inte legionernas och gladiatorspelens utan fredens, lagarnas och litteraturens.

Att sitta i Galliens civilisatoriska skymning och göra detaljerade, närmast pedantiska, tolkningar av Vergilius verser kan tyckas världsfrånvänt och självupptaget, ja smått dekadent. Men det kan också ses som en gärning av kärlek och respekt inför det sköna som människan ändå lyckats skapa. Genom uppdraget till brorsonen vill han ge sin gärning möjlighet att spridas till åtminstone ännu några få, men han vet att hoppet om framgång är litet:

”Jag hade nyligen dröm … Jag drömde att jag bodde i en stor stad, och att jag var den ende som hade tunga och öron i behåll. Alla andra invånare i staden var döva och stumma. Jag vaknade sedan jag i förtvivlan hade skrikit på torget, i folkförsamlingen, att fienden stod framför portarna. Så måste det kännas när ett språk dör, eller förmågan att tolka ett diktverk. De sista som behärskar konsten kommer att leva i en stad av dövstumma. Deras tal är undertryckt lika väl som om de hade haft en kavle bunden för munnen.”

Farbroderns dröm speglar Strömholms egen erfarenhet. Han berättar i Resonerande katalog hur han upplevt något liknande i möten med sina studenter, när en gång välkända exempel och referenssystem inte längre kunde ligga till grund för kommunikation och undervisning: den bibliska världen, antikens panteon, svenskt och europeiskt kulturarv. Vad som intill nyligen varit självklart bekant och väckt förutsägbara associationer förmådde inte längre bära budskap. ”Allt oftare möttes jag av döda ögon.”

Sedan dess har det stora utdöendet pågått i 50 år till.

I färska diskussioner om värdet av ämneskunskaper och bildning hänvisas på goda grunder till allmänorientering och personlig utveckling, men det är värt att tänka även på utbytet människor emellan. Varje tid och miljö har sina dagsaktuella gemensamheter, men möjligheten till goda samtal över geografins och generationernas gränser är beroende av referenser med bättre beständighet.

Kan man till sist ana en bredare, växande insikt om att någonting värdefullt har gått förlorat? I så fall ett första steg på en mycket lång väg.

***

Läs även: Ny teknik hotar intelligensen

Läs även: Tid för förändring och framstegsvänlig konservatism