Et tu, Nina … ?

Handlade Nina Lundström rätt, eller är hon en skamlös förrädare?

Inte? Då börjar vi nu.

Nina Lundström är alltså den avvikande liberalen. Bara en sådan sak gör att man blir intresserad, eller hur? Liberaler talar alltid om individens rätt att utvecklas efter eget huvud, men de gör det nästan aldrig själva. Till och med liberalers normkritik omgärdas av strikta normer, som de alla följer. Men Nina Lundström röstade alltså inte med sitt parti, när Stefan Löfven föreslogs som statsminister.

Det var samvetet som drev henne. Liberalerna lovade att inte samverka med Sverigedemokraterna inför valet 2018. Om hon bröt det löftet skulle hon inte kunna se väljarna i ögonen igen.

Låt oss bortse från att det är på gränsen till ofattbart att Lundström i olika omgångar suttit sisådär 15 år i riksdagen och dessutom varit kommunalråd i Sundbyberg, utan att någonsin tidigare svikit ett löfte till väljarna. Låt oss strunta i de patetiska brösttonerna. Låt oss lägga åt sidan det faktum att detta är ytterligare ett exempel på den självupptagna förvirring som råder i många etablerade partier, på grund av att väljarna inte röstat fel. Låt oss i stället ta Lundström på orden och renodla frågan:

Gjorde Lundström rätt som följde sitt samvete?

Hur är man funtad om man svarar nej på den frågan?

Man blir inte mer förtroendevald än en riksdagsledamot. Förtroende är intimt länkat till omdöme, karaktär och samvete. Partiintressen har ingen särskild ställning i regeringsformen. Partierna är bara de grupperingar som presenteras för väljarna och som används för att fördela mandaten. Varje riksdagsledamot är fri att byta partilojalitet, eller ställa sig vid sidan av partierna. Den primära lojaliteten är den till väljarna.

Alltså, om man hamnar i samvetsnöd av den art som Lundström gjorde, finns egentligen bara ett hedervärt sätt att agera. Hon gjorde det.

Problemet är förstås att hela det partipolitiska systemet fungerar som om regeringsformen egentligen ger all makt till partierna. 

Expressen hade i veckan en artikel om priset för riksdagsledamöter som tar sitt förtroendeuppdrag på allvar. De hotas av sina egna partier på gränsen till trakasseri, de stöts ut och blir i allmänhet oceremoniellt avpolletterade vid nästa val. Den makten har nämligen partierna: aktiva väljare kan göra justeringar, men valens listor sätts samman av partierna i en process som främjar mygel, maktspel och lydighet.

Flera av dem som Expressen intervjuar i sin artikel är uppenbart det som i Sverige kallas »besvärliga människor«. Men riksdagen är inte tänkt att vara en klubb utan friktion. Den består till stor del av just besvärliga, det vill säga svårdompterade, människor. Annars är det, som moderaten Finn Bengtsson påpekar i artikeln, lika bra att riksdagen skärs ner till åtta ledamöter: partiledarna.

Bengtsson hamnade förresten i onåd och sitter inte längre i riksdagen, eftersom han vägrade att rösta för decemberöverenskommelsen. Den som hans partikamrater övergav några månader efter hans röstskolk.

Nu slängs det fram mängder av förslag om hur politiken borde reformeras för att producera en »stark regering«. Det flesta handlar om att försvaga riksdagen och stärka partimakten ytterligare. Den som är intresserad av en fungerande demokrati borde i stället fundera på hur man kan stärka riksdagsledamöternas personliga mandat.

Skulle det inte leda till kaos? 

Inte nödvändigtvis. De realpolitiska skillnaderna i kammaren är inte särskilt stora. Det är maktspelet mellan partierna som låser situationen. Starkare ledamöter, i förhållande till partierna, skulle faktiskt kunna låsa upp den.

Och Nina Lundström? Hon har förstås satt sin sista riksdagspotatis. Det är nog ingen tröst att det även gäller hennes kollegor i den liberala riksdagsgruppen.