Fiendepolitiker bör ta varann i hand

När Ebba Busch deklarerade att hon kunde tänka sig att göra politiska uppgörelser med Socialdemokraterna började knivarna på sedvanligt vis slipas i det politiska spelet. Det kan vara svårt att minnas det i dag men det har inte alltid varit så här. Sverige har en historia av att göra upp över partigränserna när den politiska verkligheten har krävt det. Det har funnits tider när våra politiskt förtroendevalda satte rikets säkerhet framför sin egen karriär.

Apropå rikets säkerhet, för en tid sedan presenterade polisen sin lägesbild av de kriminella gängen 2025. Antalet minskar inte och gängmiljön är större än polisen tidigare bedömt. Då är ändå inte många av de barn som på senare tid tagit på sig att utföra grova våldsbrott inräknade. För alla tänkande medborgare framstår det som en katastrofal utveckling som parallellt med en ökande korruption på sikt riskerar skjuta vårt samhälle i sank.

De politiska reaktionerna följer sitt vanliga mönster. Justitieminister Gunnar Strömmer (m) ser inte de nya siffrorna som ett misslyckande för regeringen medan Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho tvärtom säger sig se en justitieminister som misslyckats. Så här brukar politiken reagera. Närmast tvångsmässigt kollar man vad det finns att vinna alternativt förlora på informationen för sitt parti och sen svarar man utifrån det. 

I boken Att vända bort blicken, om underminering – dess filosofi, politik och praktik (Jure förlag) resonerar författaren Bo Wennström om hur det som sker i Sverige i dag skapar en känsla av existentiell utsatthet, inte bara för de drabbade, utan för hela samhället. Med utgångspunkt i begreppet underminering undersöks kriminalitet, parallella strukturer, främmande makt och den svenska förmågan att ständigt vända blicken åt fel hål. Högst läsvärt och riktigt oroande. Inte helt nattsvart, här finns lösningar. 

Känslan av existentiell utsatthet är vi många som bär på. Om vi för ett ögonblick struntar i vems fel det är, hur kunde vi hamna här? Och vad ska vi göra åt det? Nobelprisvarning för den som har svaret, men jag har ett förslag till hur politiken från sitt håll kan ta ett ansvar. Jag tycker vi är i behov av en samlingsregering. Ett krigskabinett mot de samhällsomstörtande krafter som riskerar att förgöra oss som nation. Låter det överdrivet? Det tycker inte jag. 

Det skulle kräva att våra folkvalda la en del av nuvarande meningsskiljaktigheter åt sidan och gjorde gemensam sak där kriget mot kriminalitet och korruption fick högsta prioritet. Min bedömning är att den här sortens samhällskontrakt behöver ett politiskt handslag över såväl block- som partigränser. Att man slutar att vända bort blicken från de problem som på sikt underminerar vårt samhälle och i stället uppriktigt söker politiskt samförstånd till lösningar.

En vän som jobbar nära politiken är skeptisk och menar att ungefär 30 procent av de politiskt förtroendevalda äger den ryggrad som skulle göra detta möjligt. Resten ägnar sig åt ett politiskt spel som gagnar deras parti men främst dem själva, politiken som karriärval. Det är en riktigt sorglig tanke. Och i förlängningen livsfarlig. Om vi fortsätter vända bort blicken från det som skadar samhället, ja då blir vi alla förlorare till sist.

Jag fattar att själva bilden av att Nooshi Dadgostar tar i hand med Jimmy Åkesson är högst osannolik. Som att ta i hand med ondskan själv, dagens politiska spel omöjliggör detta. Men moraliskt tycker jag det vore bra för politiken som sådan. Det skulle även vara bra för Sverige. Och jag tror att många väljare skulle uppskatta det. Då kunde vi slippa taktikröstande och lägga vår röst där vi hör hemma. Sätta spelet på sparlåga och agera som vuxna i rummet.

***

Läs även: Modern renlärighet gör oss till politiska idioter

Läs även: Jag vill slå ett slag för seriekonsten