Finns det något vi inte har kulturbråkat om?

De/dem/dom, Schulman och Knausgård. Det är alltid mer uppfriskande med bråk än konsensus.

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Kulturbråk är alltid uppfriskande. Vi har haft tre hittills i år.

Först det ganska enkla. De, dem eller dom? SvD-skribenten Lena Lind Palicki hade utan framgång försökt med dom ett år tidigare. Det var när hon blev chef för Språkrådet, statens organ för språkvård och språkpolitik (fin formulering), som det tog sig. Särskilt Olle Josephson, språkvetare och professor i nordiska språk, utmärkte sig genom synpunkten att de, dem eller dom ”upptar alldeles för mycket av vår tid”. Det visade sig att vi tyckte att dom upptar alldeles lagom av vår tid. När dammet lagt sig, hade dom förlorat.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Det kan vara så att Språkrådet tycker det är tråkigt, men det är roligt att vi äntligen fick en språkdiskussion. Proppmätta som vi är efter alla dessa språkvetare som googlar sig fram till att allt går lika bra. Utom dem och de, då. Språket ändras fortfarande när tiden är inne och inte när Språkrådet får ny chef.

Sen har vi Romanen och Sanningen. Bränn alla mina brev var romanen Alex Schulman skrev. Och den blev film. Och han pratade om romanen och hänvisade till autentiska källor som påstods visa att hans svartsjuke morfar försökt döda hans mormor. ”Allting som händer i boken grundar sig på källor som brev och dagböcker. Jag ville berätta sanningen om mina morföräldrar.” Hett stoff eftersom Schulman är nepobaby med kända såväl föräldrar som morföräldrar. Det där tyckte rookien Lapo Lappin var intressant, och skrev en artikel för Kvartal.

När Lappin letat färdigt kunde han berätta att ”mordförsöket” – bilolyckan där Schulmans morfar Sven Stolpe kör av vägen med sin fru (Schulmans mormor) i bilen – i själva verket inträffat ett år innan hustruns affär med Olof Lagercrantz, inte efter den.

Eftersom alla kulturmänniskor gillar att bråka om ifall en romanförfattare har rätt att skriva vad som helst om namngivna, levande eller döda, så började bråket där. Ska man inte få skriva vad man vill i en roman nu heller? Missuppfattningen om Schulman kunde ha slutat med att jomenvisst ska en författare kunna skriva så. Men Lappin gav sig inte. Han kom tillbaka och påpekade att man får skriva vad man vill i en roman. Men att sitta i intervjuer och påstå att andra begått brott, mordförsök, som de inte kan ha begått, är ingen roman.

Har man skrivit en roman kan det till och med vara dumt att hänvisa till sanningen. Så när de postmoderna inte är ett dugg intresserade av ”verkliga livet” finns det andra som är det. Lappin till exempel. När Schulman tog det ett varv till och bad David Lagercrantz och Leif GW om hjälp att dra romankortet, vad gjorde Lappin? Han ringde GW och frågade om det var sant som Schulman sagt, att Lappin kunde dra åt helvete? GW nekade.

För att ha gjort sig känd för att visa att vi lever i ”den obekymrade lögnens tidevarv”, verkar Schulman ovanligt bekymrad. Bråket lär fortsätta.

Sen har vi Karl Ove Knausgård och hans nyligen utgivna roman, Det tredje riket. Hyllningar innan den kom. Hyllningar efter den kom. Och så en enveten röst i Aftonbladet. Carl-Michael Edenborg: ”Hur många om än så fanatiska Knausgård-läsare har orkat igenom alla dessa detaljerade beskrivningar av smörgåspålägg, dessa tröga, trista karaktärsskildringar, nödtorftigt ihopfogade med en vag ramhandling om ondska, psykos och gränsen mellan levande och dött?”

Edenborg påpekade att första delen i denna romansvit fick dålig kritik i engelsktalande länder, men det spelade ingen roll. Han hade sågat Astrid Lindgrens arvtagare, en folkkär. Tjong. Kulturdebatt i Sveriges Radio, DN:s Björn Wiman i andra ringhörnan.

Knausgård ger vardagen en tyngd, försökte Wiman. Ja, det funkar när vardagen gäller Knausgård själv, som i sexdelarssviten Min Kamp, kontrade Edenborg. Men det är inte intressant när det gäller påhittade figurers oändliga kaffedrickande.

Och så var det himlafenomenen. Knausgård uppfinner en märkligt lysande stjärna som drabbar människorna med magi…

Själv hade jag just avslutat Knausgårds bok Om våren, ”en roman om livets begynnelse, om ljuset men också om mörkret”. Och ärligt talat, när författaren verkar tröttna på det avsnitt han just skriver lyfter han påfallande ofta blicken, mot himlen. Aningen repetitivt. Edenborg ser ut att vinna på poäng.

Vad har vi inte kulturbråkat om? TV-serien Händelser vid vatten. Alla älskade Kerstin Ekmans roman som blev brunorange 70-talsserie vid en norrländsk älvkant. Blev kallad lägereld, det finaste man kan vara efter folkkär i Sverige. Håhå jaja. Kulturbråk är alltid mer uppfriskande.

***

Text:

Toppbild: TT