Förföljd av världens mäktigaste roman

Lördagspassagerarna på Long Island Railways morgontåg ut till Montauk var försjunkna i böcker. På den blå himlen flöt de vita strecken ovanför flygplatserna in i varandra, som om de nyss hade blivit vigda.  

Jag läste en artikel om komikern Ed Helms. Temat för den var ideala läsupplevelser. Helms upplevelse hade inträffat på tunnelbanan i New York City, när han klamrat sig fast vid stången med ena handen och läst Moby Dick på sin telefon med den andra. ”Ibland var jag så uppfylld av läsningen att jag var tvungen och kliva av och dunsa ner på en bänk på stationen och läsa färdigt ett kapitel”.

Jag letade i min dagbok upp en notering från den 10 april år 2020: ”Tel med mamma, sen med Mia, såg sen, på kvällen, märkligt nog, In the Herat of the Sea på 11:an. Märkligt, ja, jag läser ju Moby Dick, och sen dyker den här upp på 11:an som jag aldrig är inne på, men nu såg jag ett skepp när jag blippade och det var det…

Filmen byggde på boken med samma namn och undertiteln ”The Tragedy of the Whaleship Essex”, skriven av Nathaniel Phlibrick, som år 2000 hade vunnit National Book Awards i fackbokskategorin. För berättelsen om den valfångarresa som Herman Melville var med på innan han skrev sin stora roman. Jag hade läst den och efteråt ringt min far, en närmast religiös tillbedjare av Moby Dick-romanen, och följdriktigt hade han frågat vad den ”påstått sanna” historien kunde förmedla som inte romanen mycket djupare redan gjort.

Att allt det där bara var för fem år sedan, och att min far året efter dog kändes märkligt när jag påmindes om hans buttra replik nu, samtidigt som Long Islandtåget närmade sig Montauk. En plats som tydligen kallades The End. Någon sa att De Niro och Paul Simon bodde eller hade bott här.  

Jag läste i min dagbok från den 9 juli 2020: ”Sol. Svalt. Kaffe och gröt. Läste ett kapitel i Moby Dick innan jag gick upp. Bestämde mig för att sno några meningar till mitt konspirationsreportage. Kaffe och ballerina på verandan.”

Utanför tågfönstret var det hedar och i en New York Times-recension av Metropolitans uppsättning av Moby Dick i våras, läste jag ”rena festen”, inga digressioner om valarnas anatomi, bara Ismael, valfångaren, och besättningen som under Ahabs hämnddrivna styre jagar Moby.

I min dagbok fanns den 10 augusti 2020 noteringen: ”Moby Dick är lite segare nu, de långa faktaavsnitten om valarnas anatomi intressant men stannar upp händelserna. Nå, vi får se vad som händer.”

Några dagar senare: ”Frukost på lilla verandan, uppslukad av valmiddagskapitlet i Moby. Och sen, ännu mer, av kapitlet om havet och kopplingen till själen.” Den 18 augusti: ”Upptakten till slutet i Moby en gastkramning och språket ljuvligt.”

Nästa dag:

”Lördag, sol igen, klippte gräset, läste ut Moby och kommer att sakna den.”

Long Islandtåget oktoberlördagen 2025 stannade i Montauk. Vid ett vägskäl såg vi två uppspikade brädor. Den ena pekade österut: ”Harbour”. Den andra åt söder ”Village”. Till hamnen tog det tre kvart till fots längs landsvägen. Oceanen låg stilla och enorm framför oss. Båtar med hummerfångster kom inputtrande i en liten kanal mellan några sandbankar. Glada sällskap drack öl på en krog och på en uppfällbar stol på en kulle en meter ovanför stranden satt en ensam man och tittade ut över oceanen och jag kunde inte låta bli att gå fram till honom och fråga om han brukade gå hit ofta. Varje lördag, svarade han. Hur kommer det sig, frågade jag. 

”Well, jag sitter bara här hela eftermiddagarna och tittar ut, antagligen för att…”  Han blev tyst och ryckte på axlarna, och för ett ögonblick tyckte jag att jag en smula började förstå något om varför en 1800-talsroman om en valfångare fortfarande var så evigt närvarande i det här landet.

***

Läs även: Uppmaning: Läs din bok!

Läs även: Ett avslut som satte spår