Först efter tomattönteriet tog de fram superlimmet
Vi lever i en tid av överflöd: Klimataktivisterna kastar mat – på tavlor, bilar och vaxdockor. Sen körs de med bil, får man förmoda, till sjukhuset för limborttagning. Och så kommer det pågå i all evighet, eller?
Toppbild: AP
Visst, jag har skrivit om det här förut. Fast jag vet inte hur många skribenter jag har läst och redigerat som skriver ungefär samma text om och om igen. Men jag kan inte släppa alla fånerier som de häringa sabotörer till klimataktivister tar sig för. Och med tiden har det som jag bevittnar, hör och läser fått mig att se hela konkarongen som konstnärliga performances, typ Andy Warhol.
Nu var det inte Campbell’s tomatsoppa utan Heinz motsvarighet som två tjejer från Just Stop Oil sprutade på van Goghs solrosor den 14 oktober på National Gallery i London. Men ändå. Att ge sig på värdefull och älskad konst ter sig ju ännu mer vrickat än att klistra sig fast på vägar för att stoppa trafik för allmänhet och ambulanser. Först efter tomattönteriet tog de fram superlimmet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tio dagar senare angrep JSO kung Charles III:s vaxdocka på Madame Tussauds, nu med chokladkaka. Inte en dag ska förflyta utan att aktivisterna går till attack mot den ”kriminella regeringen” för att rädda såväl Storbritannien som ”globala syd” från undergång, lovar man.
Antagligen är slika museala aktiviteter skojigare än förra årets hungerstrejker. Omväxling förnöjer. Och att chokladsmet kan associeras till bajs och tomat – eller rödbetssoppa till blod höjer ju effekten. (Är själv medskyldig till grisblod på riksdagshusets trappa under Balkankrigen. Vi flyktingvänner hade jättekul.)
En av de senaste tyska attackerna (19/10) gick av stapeln i västtyska Wolfsburg, i Volkswagens showrum för Porsche, gestaltad av en grupp med det grandiosa namnet Scientist Rebellion. Vilket illvilligt skulle kunna tolkas som en grupp i uppror mot ”vetenskapen”. Som om den vore en enda homogen organism i evig enighet.
Såvitt jag vet innebär vetenskap ett ständigt prövande av hypoteser utförda av en mängd olika forskare, vetenskapsmän eller vetenskapshen. En enda, slutgiltig sanning om jordens eller universums beskaffenhet och förändringar gives icke. Utom förstås av tusentals religioner, astrologer och andar.
Nåväl, det 16-taliga gäng – som bland annat krävde en 100 km/t-gräns på Autobahn och ett världsvitt stopp för biltillverkning – klistrade fast sig i paviljongsgolvet. Taltratt var den ”experimentella ekonomen” och socialpsykologen Gianluca Grimalda, en hyfsat stilig herre som man kan tänka sig ha en eller annan klimatgroupie i hasorna. Efter något dygn av Twitterklagan – ”We can't order our food, we must use the one provided by Wolkswagen.” [sic] – ville rebellerna gå på muggen. Nix. Men kunde de åtminstone få en avfallshink, värme och ljus? Nein.
Men när Grimalda, efter att faktiskt ha fått gå på toa och sedan klistrat fast sig igen, började klaga över svullnad i handen (förmodligen orsakad av limmet) lösgjordes han från underlaget och lät sig köras till sjukhus. Med bil, får man förmoda. Men bussarna hade ändå sparat på en skvätt energi i avsaknaden av luftkonditionering och belysning.
Åter till konst och gastronomi: Museet Barberini i Potsdam som vi hade tänkt besöka under den surrealismutställning som skulle ha gått av stapeln i dagarna. Men den har skjutits upp på grund av ett par potatispotentater, en tjej och en kille från Letzte Generation, som den 23 oktober kastade potatismos på Claude Monets skimrande ”Meules”. Som för all del inte skadade den glastäckta målningen, men väl den guldprydda ramen. Museet stängde då månaden ut för att förbättra säkerheten, inte minst av en mängd inlånade verk – som alla inte kan glastäckas. Det lär kosta rätt mycket.
Jag tänker att vi numera översköljs av klimatkatarakter, av slöseri på mat, energi och pengar. Att den avsomnade elallergin har ersatts av klimatallergi under ett klimaterium – förhoppningsvis inte en perpetuum mobile. Det tror jag dock att jorden är.
