Vi gjorde miljöpolitik till den mest avskydda frågan

Miljön har varit högljutt frånvarande i valrörelsen. Det är på grund av oss idioter som gjort miljön till en livsstilsfråga.

Jag är en sådan som malligt river loss plasten från pappret på fönsterkuverten och placerar dem i varsitt kärl. Våra grönsaker är flygfria och biodynamiska och kommer till dörren med koldioxidneutral leverans, jag letar efter de gröna små skyltarna på allt från tvättmedel till pinot noir, till och med de dyra sminkmärken jag gillar publicerar regelbundna manifest om sustainability.

Jag är en av dem som gjort miljö till en livsstilsfråga och jag är en idiot. Jag kickar på att känna mig ren och duktig. Långsiktig, hållbar! Och därmed lite bättre än alla andra. Mina självgoda baljväxter och nedlåtande plastfria kök är för min egen skull lika mycket som planetens. Sådana som jag älskar att berätta hur lätt det är att strunta i bilen och hur sällan jag äter mitt ekologiska beteskött, och ingenting har avskräckt fler från miljörörelsen än vi.

Jag gör förstås rätt, vilket inte förbättrar situationen. Att bilköer, överkonsumtion och ultraprocessade livsmedel är ett effektivt sätt att slösa bort sitt enda liv vet redan de flesta. Få vill att haven ska dö eller fåglarna tystna, och ändå har miljöpolitik blivit vår tids mest avskydda fråga. Våra koketta poser och pantade plastpåsereformer har gjort det mest grundläggande till något som associeras till naiva vargkramare, världsfrånvända svin.

I valrörelsen har miljön varit högljutt frånvarande, partierna kan oemotsagt bjuda under varandra i bensinrabatt och eltak. Vänsterpartiets nya framgångar har härletts till att de slutat koldioxidskamma och propagera för punkgrytan. Partiledaren har inte synts utan bygghjälm sedan hon tillträdde – Nooshi representerar verkligheten, inte dem som påstår att de storhandlar med lådcykel.

Miljöpartiet spås mirakulöst klara spärren men deras representanter ligger i botten på alla variabler som går att tänka sig. För partiet för privilegierade puckon har inte bara skrämt bort sina egna väljare, utan är aktivt hatat av stora delar av kåren. Så pass att högern kan använda dem som avskräckande exempel på vad som följer med om den annars rätt omtyckta Magdalena Andersson vinner valet.

Men Greta-generationen, då? Det mediala fenomenet blev aldrig den folkrörelse som journalisterna rapporterade om, trots allt hårt pr-arbete och utstuderad DN-bevakning. I den yngsta kategorin väljare är MP det allra minsta av partierna och hamnar utanför riksdagen. Ungdomar shoppar polyestertrasor och flashar airpods precis så som man kunde förvänta sig, de foträta alternativen är en extremföreteelse även där.

I den gamla humorserien Parks and Recreation (2009–2015) gestaltades miljöhataren med den evigt baconätande Ron Swanson. Nick Offermans otippat älskvärda karaktär är arg, oresonlig och konservativ och vägrar av princip att lyssna på något som verkar komma ifrån någon högutbildad, storstadsperson eller någon annan förvirrad besserwisser. Hans motståndare var den ettriga tjejkvinnan Leslie, ett slags Per Bolund med läppglans, som det aldrig rinner annat än floskler över.

Verkligheten imiterade konsten när 2010-talets politiska dynamik, det såkallade kulturkriget, tog vid. Miljöfrågorna blev en symbol för allt som fanns att ogilla med förlästa libtards, Donald Trump fick USA att lämna Parisavtalet och i Europa triggades Gula västarnas kravaller av bensinpriser. Klimatpolitiken var det yttersta exemplet på överstatligheten, folkföraktet, och det lilla etablissemangets makt.

Tyvärr svarade vi, idioterna, precis som man kunnat förvänta sig på motståndet. Himlade med ögonen åt motargumenten, skrattade auktoritärt åt det vi kallar konspirationsteorierna. Avfärdade vår tids största politiska gräsrotsrörelser som ”arga män” eller ”lågutbildade, okunniga, bittra”. Vi upphöjde oss efter våra små livsval och fördömde våra grannar, jagade kättare i stället för att välkomna konvertiter. 

Många har liknat miljörörelsens övertygelser med religion, och ja, vi betedde oss som medlemmar av en sträng kyrka. Men inte en som försökte hjälpa människan efter hennes förutsättningar, utan en som spred fanatism och polemik. Vi var idioter, sådana är folk, det går att fatta. Tyvärr har planeten inte överseende med omständigheterna.

***

Text:

Toppbild: Johan Nilsson/TT