Fred skapas öga mot öga – inte i ett zoom-möte

Samhällets små plutoner – grannar, släktingar och arbetskamrater – måste mötas mer. Den stora freden är beroende av den lilla freden.

Det spekuleras i att coronaisolering ligger bakom Vladimir Putins invasion av Ukraina. För den ryske presidenten har hållit omgivningen på ordentligt avstånd under pandemin, något som bilderna av hans nästan tio meter långa konferensbord illustrerar. Ensamheten har, menar somliga, gjort honom paranoid och aggressiv.

Detta är nog psykologiserande i överkant, men det är sant att konflikter växer på avstånd. Och finns där ett skav sedan tidigare, så förstärks det garanterat när kommunikationen blir digital.

Den präktige chefens uppläxningar blir enormt provocerande när de anländer per e-post. En mångordig kollegas utläggningar känns oändliga över zoom. Och hur irriterande är inte släktingar och vänner som ständigt postar blygsamt skryt och naivt dravel på sociala medier?

I pandemins kölvatten kommer också rapporter om att konflikterna ökar: I hemmen, på arbetsplatser och i samhället. Och det är väl ingen som tror att det var en slump att det var på den första Oscars-galan efter pandemin som Will Smith drämde till Chris Rock? I två års tid har vi mejlat, zoomat och isolerat oss. Det går omkring många tryckkokare därute, och för vissa krävs bara ett plumpt skämt för att de ska explodera.

De flesta av oss undviker dock våld, trots att en gnagande irritation nött ner vår välvilja mot mänskligheten. För det finns ju så mycket att irritera sig på – och vi har alla våra egenheter. Det är bara tack vare att vi möts regelbundet som vi står ut med varandra. För när vi träffas hamnar egenheterna i skuggan av allt det andra som vi också är.

Men pandemin har förstärkt en olycksbådande trend, för tiden som vi lägger på att umgås har länge krympt. Sociologen Robert Putnam har visat att sociala aktiviteter sjönk drastiskt under slutet av 1900-talet: Familjemiddagar med 43 procent, att ha vänner på besök med 35 procent och föreningsmöten med 58 procent.

Den ökande isoleringen i ett samhälle som dessutom präglas av mer stress och större ekonomiska klyftor är olycksbådande. För sammanhållning handlar inte bara om att politiker håller god ton, utan om att samhällets små plutoner håller samman: Grannar, släktingar, arbetskamrater, pendlare och så vidare. Den stora freden är beroende av den lilla freden.

För att den lilla freden ska bevaras måste vi vara människor för varandra, och det blir vi när vi möts. På avstånd är det lätt att reducera andra till stereotyper: Karikatyrer som enkelt låter sig avfärdas. Men när vi träffas kollapsar förenklingarna. Vi verkar vara närmast biologiskt betingade att tycka om varandra, men det krävs ett verkligt möte för att denna biologi ska kicka in. Varför är det så?

Jag tror det handlar om ansiktet. Jag har varit med om det själv, hur en uppbyggd irritation går över i det ögonblick man möts. Ännu oftare har jag träffat människor som inte kunnat stå ut med mig från spalterna, men ändrat uppfattning i mötet. Jag minns en skribentkollega som jag mötte på bokmässan. Först var hennes uppsyn skeptisk, men efter ett par minuters samtal la hon handen på min arm och utbrast: Jag har helt missförstått dina texter!

Ansiktet löste upp irritationen, stereotyperna dog och detta »något mer« som alla människor är framträdde klarare. Emmanuel Lévinas ägnade sitt liv åt att filosofera över ansiktets betydelse: Hur den andres ansikte är både välbekant och annorlunda, och präglas av en öppen skyddslöshet. Det väcker vår sympati och gensvar.

Relationer kräver ansikten, det är därför vi måste mötas. Bara så kan vi bevara freden.

***

Text:

Toppbild: Jessica Gow/TT