Ointresse för ”Let’s dance” – första steget mot fascism?

Fascismen kanske börjar med att aldrig ha sett Mia Parnevik dansa quick step.

”Proletärer i alla länder, förenen er!”. Så hette det då. Sedan kom internet och de som förenade sig var all världens knasbollar. En del av dem – sådana som ville byta ljudfiler på fingrar som stryker över en uppblåst ballong, till exempel – var harmlösa. Andra mindre så.

Pedofiler och islamister. Djurplågare och pyromaner.

Ingen perversion är längre så obskyr att ut­övarna tvingas utöva den i ensamhet. Aspirerande dårfinkar möter inga höga trösklar. Nipprigheter som förut kanske aldrig skulle ha blommat ut, gödslas, vattnas och drivs upp i de digitala drivbänkarna.

Javisst finns en massa trevliga och uppbyggliga saker på vårt älskade nät också – The Times samlade utgåvor, romarrikets historia och Mahlers åtta, till exempel – men sådant kunde var och en söka öppet och med huvudet högt även tidigare. Den stora kvalitativa skillnaden som nätet fört med sig är att likställa norm och avvikelse, det perifera och det centrala, det sjuka och det friska.

Proportionerna har gått förlorade och perspektiven förvridits. Normalläget liknar alltmer ett slags Kiviks marknad, där det avvikande och sensationella alltid trumfar allt.

Gnäll, gnäll. Jodå. Men bara svärmande idioter kan hålla fast vid idén att internet fört människan närmare sin egen gudomlighet. Internet har tvärtom gjort människan mer mänsklig. Vi har blivit mer benägna att följa våra impulser. Det är därför internet till sist väcker den gamla vanliga frågan: Är människan i grunden god eller ond?

Svaret är förstås båda delarna, men erfarenheten säger oss att det kräver mer ansträngning att göra det rätta, sanna och sköna, än att bara göra det enkla.

Och allt det här som en pladdrig inledning till att jag har dimmiga begrepp om vem Tony Irving är.

Det var i P1:s God morgon världen, när Mohlin, Blix och de andra kör humordelen, som Vladimir Putin recenserades av en dansdomare med engelsk accent. Man begrep direkt att det handlade om något slags tv-referens och säkert var det lika bra som alltid när Göran Gabrielsson är i gång.

Det svischade rakt över mitt huvud.

Sådant är intressant, så jag började rota i saken, hittade Tony Irving, som jag ändå vagt kände igen, och letade mig bakåt till programmet. Let’s Dance, visade det sig, har gått på TV4 sedan 2006. Det är sexton säsonger. Jag har aldrig sett det.

Det säger inget om programmet, för skälet att jag inte sett det är att jag slutat titta på vanlig tv. Filmer och serier efter eget val, javisst, men aldrig vanlig tv. Och det måste alltså vara minst sexton år sedan jag lade av.

Jag hade det på känn, för i höstas bestämde jag mig av någon anledning för att jag måste kolla Rapport. Det var som en annan värld. Jag hade aldrig sett nyhetsuppläsaren förut, studion var främmande, signaturen helt okänd och hela sändningen uppbyggd på ett sätt jag inte kände igen. Jag uppfattade förstås inga nyheter, för jag var helt upptagen med att förundras över det obekanta.

Det här är den andra sidan av att inga knasbollar längre behöver verka i ensamhet: Det som en gång var vår gemensamma värld är det inte längre. Det är lite kittlande att ens eget hemland har blivit exotiskt. Å andra sidan gnager det som Anna-Lena Laurén skrev i Dagens Nyheter nyligen, om alla ryssar som aktivt klivit ut ur sitt eget samhälle och i ett decennium eller mer valt »att titta åt ett annat håll och ursäktat sitt obefintliga intresse för samhället med att de ›inte bryr sig om politik‹«.

Fascismen kanske börjar med att aldrig ha sett Mia Parnevik dansa quick step.

***

Text:

Toppbild: Jonas Ekströmer/TT