Har Göran Persson och Stefan Löfven inget samvete?
Svenska lobbyister har fritt spelrum. Till och med Stefan Löfven tog svängdörren till pengarna, så snart han lämnat statsministerposten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ibland får jag frågan vad jag saknar mest från min barndom i Kurdistan. Jag brukar svara diskussionerna om litteratur och politik i vardagsrummet. Allt diskuterades, farfars älsklingsämne var Sokrates idéer, faster Necla hejade på Mao och hans vän Enver Hoxha, pappa pratade alltid om Tolstoj och Dostojevskij. Avskyn mot fanatiska muslimer hade de gemensamt. Roligast för oss barn var ändå när de öste sitt förakt över den korrupte turkiske premiärministern Suleyman Demirel, som blev president på 1990-talet. Pengar, pengar, pengar var allt för honom. Farfar sade att Demirel skulle kunna sälja Turkiet för att tjäna pengar. Demirel var öppen med sina kopplingar till maffian och gick till och med på en maffialedares begravning som president.
När jag själv fick politiska uppdrag blev jag tidigt utsatt för mutförsök. Varje gång det hände såg jag framför mig hur jag omvandlades till Suleyman Demirel och hur släkten skulle skämmas för mig. Och vad skulle s-medlemmarna tycka? De som har trott på mig och gett mig uppdragen.
När jag läste Mats Engströms "Skuggspel", som handlar om lobbyisters inflytande över svenska politiker, blev jag naturligtvis upprörd, men märkligt nog blev jag mest ledsen. Hur kunde vi vara så oförberedda och låta lobbyisterna jobba utan lagliga hinder? En toppolitiker som Lotta Edholm kunde gå nästan direkt från sitt politiska uppdrag till styrelsen för en friskola och därefter komma tillbaka och bli minister.
Det har inte heller funnits någon politisk vilja att begränsa lobbyism. I Sverige har vi inte ens ett register över lobbyisternas uppdragsgivare.
Opinionsundersökningar visar att majoriteten av väljarna är emot vinster i välfärden. Ändå går det inte att samla en majoritet i riksdagen för att förbjuda vinster i välfärden.
Mats Engström beskriver en situation när de röd-gröna efter valet 2018 ville begränsa möjligheterna för ägarna att plocka ut vinster ur välfärdsföretagen. Det gick inte eftersom Sverigedemokraterna, som före valet hade varit emot vinster i välfärden, lät sig påverkas av lobbyisterna och ändrade uppfattning. Som belöning blev Sverigedemokraterna underlag för en högerregering. De behövde inte ändra ett dugg på sina rasistiska, kvinnofientliga eller odemokratiska åsikter. Tydligen var de borgerliga partiernas ideal på dessa områden till salu, hur högljutt de än uttalat sig tidigare om etik och moral.
"Skuggspel" tar upp många aspekter av faran med lobbyisternas inflytande över politiker och tjänstemän i den offentliga förvaltningen, samtidigt som dessa kontakter aldrig behöver redovisas.
Jag lärde känna Mats Engström i SSU-Tensta i början av 1980-talet och uppskattar att han redogör för sin politiska bakgrund. Med det i bagaget blir Engström än mer trovärdig när han också lyfter fram hur tidigare socialdemokratiska ledare som Göran Persson och Stefan Löfven låter sig köpas av lobbyistfirmor. Att Göran Persson var intresserad av pengar är ingen hemlighet, men att Stefan Löfven skulle sälja sig var mycket oväntat. Jag har träffat många s-medlemmar och väljare som utryckt sin besvikelse. Min tidigare kollega som är medlem i partiet och tyckte mycket om Stefan Löfven grät och sade "Löfven behövde inte ens pengarna, varför gjorde han oss besvikna".
För högern verkar politiken handla om hur de själva och deras vänner i näringslivet ska berika sig. På annat sätt går det inte att förklara varför de inte avskaffar marknadsskolan, som har förstört flera generationers utbildning. Men jag trodde att socialdemokrater drevs av en idé om rättvisa och solidaritet. Framför allt personer som har varit i ledande ställning bar med sig sina värderingar, även när uppdraget var slut. Var det inte på riktigt? Satt det inte djupare än att det var till salu?
Svängdörren mellan politiska uppdrag och lobbyistfirmor behöver spärras med kraftfullare åtgärder än en vädjan till enskilda politiker om att följa sina gamla principer. Det behövs gemensamma regler och lagstiftning för detta, oavsett partitillhörighet. Vi måste skydda demokratin genom att låta folkviljan komma till tals, inte som nu ha politiker som sitter på dubbla stolar och fattar beslut som deras väljare inte håller med om.
Jag lämnade den aktiva politiken för 14 år sedan och skulle aldrig drömma om att ha samröre med lobbyister. Kanske beror det på att jag uppfostrades att tycka att det är skamligt att låta sig lockas av pengar. Min aversion mot lobbyister stärks i den omgivning jag befinner mig i i dag. Jag vill inte att min familj och mina vänner ska skämmas för mig. Och bara tanken på att vår förra partiledare Ingvar Carlsson skulle höra att jag sålt mig till en lobbyistfirma får mig att rysa.
Har Göran Persson och Stefan Löfven inget samvete, när de gör så många människor besvikna?
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ibland får jag frågan vad jag saknar mest från min barndom i Kurdistan. Jag brukar svara diskussionerna om litteratur och politik i vardagsrummet. Allt diskuterades, farfars älsklingsämne var Sokrates idéer, faster Necla hejade på Mao och hans vän Enver Hoxha, pappa pratade alltid om Tolstoj och Dostojevskij. Avskyn mot fanatiska muslimer hade de gemensamt. Roligast för oss barn var ändå när de öste sitt förakt över den korrupte turkiske premiärministern Suleyman Demirel, som blev president på 1990-talet. Pengar, pengar, pengar var allt för honom. Farfar sade att Demirel skulle kunna sälja Turkiet för att tjäna pengar. Demirel var öppen med sina kopplingar till maffian och gick till och med på en maffialedares begravning som president.
När jag själv fick politiska uppdrag blev jag tidigt utsatt för mutförsök. Varje gång det hände såg jag framför mig hur jag omvandlades till Suleyman Demirel och hur släkten skulle skämmas för mig. Och vad skulle s-medlemmarna tycka? De som har trott på mig och gett mig uppdragen.
När jag läste Mats Engströms ”Skuggspel”, som handlar om lobbyisters inflytande över svenska politiker, blev jag naturligtvis upprörd, men märkligt nog blev jag mest ledsen. Hur kunde vi vara så oförberedda och låta lobbyisterna jobba utan lagliga hinder? En toppolitiker som Lotta Edholm kunde gå nästan direkt från sitt politiska uppdrag till styrelsen för en friskola och därefter komma tillbaka och bli minister.
Det har inte heller funnits någon politisk vilja att begränsa lobbyism. I Sverige har vi inte ens ett register över lobbyisternas uppdragsgivare.
Opinionsundersökningar visar att majoriteten av väljarna är emot vinster i välfärden. Ändå går det inte att samla en majoritet i riksdagen för att förbjuda vinster i välfärden.
Mats Engström beskriver en situation när de röd-gröna efter valet 2018 ville begränsa möjligheterna för ägarna att plocka ut vinster ur välfärdsföretagen. Det gick inte eftersom Sverigedemokraterna, som före valet hade varit emot vinster i välfärden, lät sig påverkas av lobbyisterna och ändrade uppfattning. Som belöning blev Sverigedemokraterna underlag för en högerregering. De behövde inte ändra ett dugg på sina rasistiska, kvinnofientliga eller odemokratiska åsikter. Tydligen var de borgerliga partiernas ideal på dessa områden till salu, hur högljutt de än uttalat sig tidigare om etik och moral.
”Skuggspel” tar upp många aspekter av faran med lobbyisternas inflytande över politiker och tjänstemän i den offentliga förvaltningen, samtidigt som dessa kontakter aldrig behöver redovisas.
Jag lärde känna Mats Engström i SSU-Tensta i början av 1980-talet och uppskattar att han redogör för sin politiska bakgrund. Med det i bagaget blir Engström än mer trovärdig när han också lyfter fram hur tidigare socialdemokratiska ledare som Göran Persson och Stefan Löfven låter sig köpas av lobbyistfirmor. Att Göran Persson var intresserad av pengar är ingen hemlighet, men att Stefan Löfven skulle sälja sig var mycket oväntat. Jag har träffat många s-medlemmar och väljare som utryckt sin besvikelse. Min tidigare kollega som är medlem i partiet och tyckte mycket om Stefan Löfven grät och sade ”Löfven behövde inte ens pengarna, varför gjorde han oss besvikna”.
För högern verkar politiken handla om hur de själva och deras vänner i näringslivet ska berika sig. På annat sätt går det inte att förklara varför de inte avskaffar marknadsskolan, som har förstört flera generationers utbildning. Men jag trodde att socialdemokrater drevs av en idé om rättvisa och solidaritet. Framför allt personer som har varit i ledande ställning bar med sig sina värderingar, även när uppdraget var slut. Var det inte på riktigt? Satt det inte djupare än att det var till salu?
Svängdörren mellan politiska uppdrag och lobbyistfirmor behöver spärras med kraftfullare åtgärder än en vädjan till enskilda politiker om att följa sina gamla principer. Det behövs gemensamma regler och lagstiftning för detta, oavsett partitillhörighet. Vi måste skydda demokratin genom att låta folkviljan komma till tals, inte som nu ha politiker som sitter på dubbla stolar och fattar beslut som deras väljare inte håller med om.
Jag lämnade den aktiva politiken för 14 år sedan och skulle aldrig drömma om att ha samröre med lobbyister. Kanske beror det på att jag uppfostrades att tycka att det är skamligt att låta sig lockas av pengar. Min aversion mot lobbyister stärks i den omgivning jag befinner mig i i dag. Jag vill inte att min familj och mina vänner ska skämmas för mig. Och bara tanken på att vår förra partiledare Ingvar Carlsson skulle höra att jag sålt mig till en lobbyistfirma får mig att rysa.
Har Göran Persson och Stefan Löfven inget samvete, när de gör så många människor besvikna?
***
