Historien är tydlig: mångfald leder till sönderfall
Sveriges integrationspolitik är ett recept på social söndring och ökade samhälleliga konflikter.
Toppbild: TT
Att mångetniska eller mångkulturella samhällen skulle vara framgångsrika på grund av sin mångfald, är en vrångbild som länge har propagerats i svensk offentlighet. Men såväl historisk erfarenhet som den tid vi lever i talar för motsatsen.
Mönstret är i stället att mångetniska samhällen präglas av motsättningar och konflikter, till den grad att dessa leder till sönderfall och till och med till långvariga inbördeskrig. En exempelsamling skulle omfatta i stort sett samtliga mångetniska stater i modern tid.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mångetniska statsbildningar som kan uppvisa en historia av framgång är betydligt färre och de har varit framgångsrika inte på grund av sin mångfald, utan trots mångfalden. Vad som förenat länder som USA, Kanada, Finland, Schweiz eller Storbritannien är i stället att dessa etablerat en tydlig, artikulerad och förenande idé om ödesgemenskap, givetvis var och en med sina historiska säregenheter.
En sådan övergripande nationell enhetstanke har fungerat som ett socialt kitt mellan olika språkgrupper och etniska identiteter: det som i USA uttrycks med texten i den banderoll som den vithövdade havsörnen håller i näbben på landets statsvapen, Stora sigillet: E pluribus unum (”Av många, en”). Eller som i landets trohetsed med formuleringen om en odelbar nation, med frihet och rättvisa åt alla.
Det schweiziska, det finländska, det brittiska eller det amerikanska har fungerat som en sammanhållande nämnare. Och även inneburit att de fördelar som mångfald och pluralism också bär med sig, kunnat komma till sin rätt.
Hur en sådan ödesgemenskap bortom den egna etniska identiteten kan komma till uttryck illustreras i en scen i Michael Ciminos klassiska film om Vietnam-kriget, The Deer Hunter från 1978. Filmens tre huvudkaraktärer, Mikhail ”Mike” Vronsky, Nikanor ”Nick” Chevotarevich och Steven Pushkov, spelade av Robert De Niro, Christopher Walken och John Savage, kommer från ett litet samhälle i Pennsylvania, och är, i filmen, av obestämt slaviskt (kanske ukrainskt, kanske ryskt) ursprung.
När Walkens rollfigur är intagen på ett krigssjukhus, frågar militärläkaren: ”Chevotarevich, is that a Russian name?” Varpå Nick svarar: ”No, it's an American name.”
Sverige har på historiskt mycket kort tid blivit ett mångetniskt samhälle med markanta skillnader och även konflikter både mellan majoritetsbefolkningen av etniska svenskar och nytillkomna etniska grupper, och de nytillkomna etniska grupperna sinsemellan.
Det officiella politiska svaret på denna radikala förändring har varit en integrationspolitik vars mål är att alla som bor i Sverige ska integreras ”i ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald”, även majoritetsbefolkningen av svenskar. Detta är givetvis nonsens, och den som tror att jag hittar på kan titta på sida 23 i Regeringens proposition 1997/98:16, Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik.
Bortom nonsens är denna politik också ett recept på social söndring och ökade samhälleliga konflikter.
Om Sverige som en mångetnisk stat inte ska gå den gängse väg som sådana samhällen har en tendens att slå in på, måste den statliga politiken i stället sträva efter att samla mångfalden i vårt land kring en gemensam nationell identitet. Politiken måste medvetet framodla och främja assimilation till en nationell identitet, överordnad etniska och kulturella särdrag. Svenskhet som nationell tillhörighet alltså, på samma sätt som att vara finländare är en överordnad identitet, som samtidigt ger utrymme att vara finne, finlandssvensk, ålänning, jude eller same i Finland.
En sådan politik har mycket lite att skaffa med nationalism – det vill säga att göra den nationella identiteten och tillhörigheten till grundideologi för samhällsbygget. Samtidigt kommer en sådan politik, i svensk skrud, naturligt nog också domineras av det svenska majoritetssamhällets, den svenska etniska befolkningens, språk, kultur, historia, seder och bruk. Mores, för att ta det på latin.
Vägen dit kommer att vara mycket besvärlig med försakelser och målkonflikter. Den mångkulturella ideologin har ett starkt fäste både hos identitetsvänstern och de delar av liberalismen som tror att ett samhälle kan styras, bara man har rätt slags lagar och regler. (Sådana är nödvändiga, men inte tillräckliga.)
Men alternativet, med etniska enklaver, i bästa fall isolerade från varandra eller som i normalfallet i världen, i konflikt med varandra, är så mycket värre.
***
