Hur gör vi med matskulden?
Det är dags att stänga öronen för Livsmedelsverket, Viktväktarna, viktfluencers och resten av matpredikanterna.
Bild: Johan Nilsson / TT
Matsvinnet, kommer ni ihåg det? Matsvinn som i att slänga mat i onödan. Hushållen är, säger Livsmedelsverket, de största matsvinnsbovarna. Därför: FN, Agenda 2030, halvera det globala matsvinnet, förluster i hela livsmedelskedjan med mera, med mera. Plus skulden. Matsvinnsskulden.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så: Får privatpersoner skänka frukt från sin trädgård till en skola? Får privatpersoner skänka mat till behövande?
Ja, på båda Livsmedelsverkets frågor. Ja, det får du. Men, skulden, tänk på skulden. För det är du som har ansvaret om någon blir sjuk av maten du skänker. Förutom då att du gör jorden sjuk och klimatet en otjänst, om du fortsätter att slänga mat. Tänk på dina val här, gör rätt och Livsmedelsverket ska vara med dig.
Vad Livsmedelsverket kanske inte tänkte på att säga är att om man inte får slänga maten och inte har någon matbehövande i närheten, vad ska man göra med maten? Svaret är ganska enkelt. Man ska äta upp den.
Vad händer när man äter upp den mat man egentligen inte orkar? Man blir tjock. Det är ett ord man ska undvika, så här uppfanns ett nytt ord.
Kroppspositiv betyder att alla är lika mycket värda – en villkorslös självkärlek. Alla ska vara nöjda med alla kroppar, både den man har och de som andra har. Maten gick åt, planeten blev glad och storvuxna modeller upptäckte plötsligt att de hade jobb som aldrig förr. Skulden avskaffad.
Naturligtvis kunde inte den hungriga läkemedelsindustrin och de näriga danskarna hålla fingrarna i styr. De ville prompt uppfinna ett läkemedel och de gjorde Ozempic. Nu skulle vi alla bli lyckliga. Nja, de som gjort karriär som kroppspositivister kände kniven i ryggen. Ozempicätarna, vad menade de? Var kroppspositiva trots allt tjocka, eller? Ozempic visade sig vara dödsstöten för kroppspositivismen och de svaga och luriga stack över till den smala sidan.
Viktväktarna fick också problem. Plötsligt fanns ingen anledning att räkna kalorier, eller ens gå in på deras hemsida och räkna BMI. Matvägrarna hade stuckit gaffeln i en drygt femtioårig affärsidé och Viktväktarna har nu ansökt om konkurs i Amerika.
Fettfobikerna är tillbaka, starkare än nånsin.
Det är bara det att vi fått ännu ett problem. Ozempicker har visat sig inte vilja äta, för … de är inte hungriga. Surprise. Man kan tycka att det är deras ensak, men då har man missat en hel näringsgren.
Har ni tänkt på vad som kan tänkas hända när ett gäng Ozempicker sätter sig på krogen och beställer in mat? Det har visat sig att de gärna går ut tillsammans. De beställer aptitretare och förrätter och … delar på dem. Eller tar två tuggor och måltiden är över. De kan inte äta.
En del normalätare – får man säga så? – har börjat tycka att det är pinsamt att gå ut och äta med Ozempicker eftersom servitörerna får bära ut maten i köket igen. Servispersonalen är ledsen och krögarna oroliga, maten verkar inte hålla standard. Om tio år kommer runt 24 miljoner människor gå på Ozempic, så ni förstår magnituden av hotet mot krogbranschen. Det har stått i New York Times, så det är sant.
Vad som kanske är ännu värre är att just när vi hade avskaffat matsvinnet, som vi gav bort åt höger och vänster, så har Ozempic sett till att vi står där med matresterna igen.
Tro mig, Livsmedelverket kommer att få slänga sig över matsvinnsbovarna. FN, Agenda 2040 och halvera det globala matsvinnet. Plus skulden. Matsvinnsskulden. Och nu är det sylfidernas fel att vi alla lider.
Det skulle vara kul med lite gammaldags "Du får inte gå från bordet förrän du ätit upp", men jag hoppas mer på att någon hittar ett avgörande och helt fruktansvärt fel på Ozempic. Preparatet förbjuds, danskarna får räkna ner aktien och vi andra kan återgå till ett vanligt, och alldeles, alldeles underbart ätande. Kommer ni ihåg när man åt för att det var gott? Utan sårade känslor, ursäkter och skuld. Matkultur kallades det.
Det är dags att stänga öronen för Livsmedelsverket, Viktväktarna, viktfluencers och resten av matpredikanterna.
Låt oss ta en bit mat och göras som fransken: diskutera vad vi ska äta nästa gång.
Bon appétit!
***
Läs även: Befria oss från matkreatörernas diktatur
Matsvinnet, kommer ni ihåg det? Matsvinn som i att slänga mat i onödan. Hushållen är, säger Livsmedelsverket, de största matsvinnsbovarna. Därför: FN, Agenda 2030, halvera det globala matsvinnet, förluster i hela livsmedelskedjan med mera, med mera. Plus skulden. Matsvinnsskulden.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så: Får privatpersoner skänka frukt från sin trädgård till en skola? Får privatpersoner skänka mat till behövande?
Ja, på båda Livsmedelsverkets frågor. Ja, det får du. Men, skulden, tänk på skulden. För det är du som har ansvaret om någon blir sjuk av maten du skänker. Förutom då att du gör jorden sjuk och klimatet en otjänst, om du fortsätter att slänga mat. Tänk på dina val här, gör rätt och Livsmedelsverket ska vara med dig.
Vad Livsmedelsverket kanske inte tänkte på att säga är att om man inte får slänga maten och inte har någon matbehövande i närheten, vad ska man göra med maten? Svaret är ganska enkelt. Man ska äta upp den.
Vad händer när man äter upp den mat man egentligen inte orkar? Man blir tjock. Det är ett ord man ska undvika, så här uppfanns ett nytt ord.
Kroppspositiv betyder att alla är lika mycket värda – en villkorslös självkärlek. Alla ska vara nöjda med alla kroppar, både den man har och de som andra har. Maten gick åt, planeten blev glad och storvuxna modeller upptäckte plötsligt att de hade jobb som aldrig förr. Skulden avskaffad.
Naturligtvis kunde inte den hungriga läkemedelsindustrin och de näriga danskarna hålla fingrarna i styr. De ville prompt uppfinna ett läkemedel och de gjorde Ozempic. Nu skulle vi alla bli lyckliga. Nja, de som gjort karriär som kroppspositivister kände kniven i ryggen. Ozempicätarna, vad menade de? Var kroppspositiva trots allt tjocka, eller? Ozempic visade sig vara dödsstöten för kroppspositivismen och de svaga och luriga stack över till den smala sidan.
Viktväktarna fick också problem. Plötsligt fanns ingen anledning att räkna kalorier, eller ens gå in på deras hemsida och räkna BMI. Matvägrarna hade stuckit gaffeln i en drygt femtioårig affärsidé och Viktväktarna har nu ansökt om konkurs i Amerika.
Fettfobikerna är tillbaka, starkare än nånsin.
Det är bara det att vi fått ännu ett problem. Ozempicker har visat sig inte vilja äta, för … de är inte hungriga. Surprise. Man kan tycka att det är deras ensak, men då har man missat en hel näringsgren.
Har ni tänkt på vad som kan tänkas hända när ett gäng Ozempicker sätter sig på krogen och beställer in mat? Det har visat sig att de gärna går ut tillsammans. De beställer aptitretare och förrätter och … delar på dem. Eller tar två tuggor och måltiden är över. De kan inte äta.
En del normalätare – får man säga så? – har börjat tycka att det är pinsamt att gå ut och äta med Ozempicker eftersom servitörerna får bära ut maten i köket igen. Servispersonalen är ledsen och krögarna oroliga, maten verkar inte hålla standard. Om tio år kommer runt 24 miljoner människor gå på Ozempic, så ni förstår magnituden av hotet mot krogbranschen. Det har stått i New York Times, så det är sant.
Vad som kanske är ännu värre är att just när vi hade avskaffat matsvinnet, som vi gav bort åt höger och vänster, så har Ozempic sett till att vi står där med matresterna igen.
Tro mig, Livsmedelverket kommer att få slänga sig över matsvinnsbovarna. FN, Agenda 2040 och halvera det globala matsvinnet. Plus skulden. Matsvinnsskulden. Och nu är det sylfidernas fel att vi alla lider.
Det skulle vara kul med lite gammaldags ”Du får inte gå från bordet förrän du ätit upp”, men jag hoppas mer på att någon hittar ett avgörande och helt fruktansvärt fel på Ozempic. Preparatet förbjuds, danskarna får räkna ner aktien och vi andra kan återgå till ett vanligt, och alldeles, alldeles underbart ätande. Kommer ni ihåg när man åt för att det var gott? Utan sårade känslor, ursäkter och skuld. Matkultur kallades det.
Det är dags att stänga öronen för Livsmedelsverket, Viktväktarna, viktfluencers och resten av matpredikanterna.
Låt oss ta en bit mat och göras som fransken: diskutera vad vi ska äta nästa gång.
Bon appétit!
***
Läs även: Befria oss från matkreatörernas diktatur
