Hur kan det vara rasism att hjälpa ukrainska flyktingar?

Många vill hjälpa Ukraina-flyktingarna. Somliga, bland annat Aftonbladets Eric Rosén, kallar det rasism.

I kölvattnet på den flyktingvåg som nu når Sverige har en debatt bubblat upp som handlar om rasism. Gör svenskar skillnad på flyktingar från Mellanöstern och dem som nu kommer från kriget i Ukraina?

Ja, hur ligger det egentligen till?

En skillnad är såvitt jag förstår att de som nu kommer under EU:s massflyktsdirektiv till att börja med bara får stanna till mars 2023. Vanliga asylsökanden får uppehållstillstånd till att börja med i tre år om de anses vara flyktingar. Vuxna i bägge grupperna har rätt till akut sjukvård och tandvård, medan barnen har samma rättigheter som svenska barn. Villkoren förefaller om något vara till Ukrainaflyktingarnas nackdel – de får stanna kortare tid.

Men de debattörer som anklagar dem som välkomnar ukrainska flyktingar för rasism förefaller mindre intresserade av formaliteterna, och mer av vad som rör sig inne i människors hjärtan. De frågar sig om svenskarna vill ta emot flyktingar från Ukraina av rätt skäl.

Nej, blir svaret för bland andra Aftonbladets biträdande kulturchef Eric Rosén, som i en artikel nyligen ansåg att viljan att hjälpa berodde på att ukrainare är mer blonda och ljushyllta än människor från Mellanöstern eller Afrika. Vanligt folks engagemang, liksom de aktörer som erbjudit »gratis buss och gratis tunnelbana till alla med ukrainska papper. Gratis resa över Öresundsbron, till och med gratis inträde på Leos lekland« … allt detta beror på rasism, enligt Eric Rosén, eftersom afghaner eller syrier ju till exempel inte fick komma in gratis på Leos lekland hösten 2015.

Rosén tillhör en grupp debattörer, liksom bland andra DN:s Amat Levin, som inte uppfattar det blodiga krig som utspelar sig i geografisk närhet till Sverige som en naturlig förklaring till svenskars solidaritet. De reagerar på den stora enhälligheten kring flyktingmottagandet, till och med Sverige­demokraterna vill hjälpa, så något måste vara fel.

Den enorma solidaritet på gräsrotsnivå som de facto väcktes redan 2015 hos svenska folket, då de asylsökande kom från bland annat Afghanistan och Syrien, tycks alltså inte ha övertygat Eric Rosén et al om att svenskarna i allmänhet inte är rasister.

Det finns två aspekter av det helhjärtade flyktingmottagandet från Ukraina som dessa kulturskribenter missar. Den ena handlar om den fullt legitima närhetsprincipen, som inte har något med hudfärg att göra utan med geografi. Om något händer i Norge hjälper vi till, och förväntar oss samma sak i gengäld. Vi har däremot inte samma förväntan på Syrien om vi skulle drabbas av krig. Geografisk närhet spelar roll, även av den enkla anledningen att nationalstater är territorier som man kan tvingas försvara. Därför har man ofta särskilda relationer till länder i ens närområde.

Den andra aspekten handlar om att de ukrainska flyktingarna är en tydlig grupp som flyr från brinnande krig. Migrationen till Sverige hösten 2015 var mer sammansatt. Runt en tredjedel av de asylsökande då kom från brinnande krig i Syrien, resten från andra länder där det också kunde handla om flykt från konflikter – eller från andra saker, till exempel ekonomisk misär. Det sistnämnda är självklart ett lidande, men räcker inte till för att få flyktingstatus. Av cirka 163 000 asylsökande 2015 beviljades efter utredning cirka 60 500 uppehållstillstånd.

Med det sagt finns ingen anledning att generellt misstänkliggöra andra flyktinggrupper genom att kalla ukrainarna för »riktiga« flyktingar, vilket förekommit i debatten.

Men det finns heller absolut ingen anledning att misstänkliggöra de goda krafter som nu sluter upp för dem som flyr blodbadet i Ukraina och kalla det rasism.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: Rodrigo Abd/TT