Kriget och jag, jag och kriget

Det sägs att kriget fått oss att släppa oss själva. Men när jaget och kriget rangordnas verkar jaget ändå komma först.

Jag har gått med i hemvärnet.

Jag har det inte i mig att slåss.

Jag tycker att kriget känns overkligt.

Jag sover dåligt.

Jag måste skriva om kriget.

Min pappa skulle ha gråtit om han levt.

Ryssland angrep Ukraina och efter bara ett par dagar dök de frivilliga upp i kvällspressen. En del av dem utan militär utbildning, men likväl skulle de ned och slåss mot ryssen. Fast först en liten paus i packbestyren för att delge allmänheten sina tankar och känslor.

Jag ska ned till Ukraina.

Någon dag senare började de olika varianterna av verklighetstexter dyka upp: kriget innebär att vi väckts ur vår narcissistiska dvala. Något utanför oss själva, något större, har plötsligt blivit på riktigt.

En god poäng och en del av de där texterna – Fokus har publicerat sin andel – satte fingret på något väsentligt. Men ändå. Påfallande många skorrade av ett slags självmotsägelse. De var beskrivningar av hur vi till sist lyfts ut ur våra snäva jag, författade av ett snävt jag.

Jag känner att något är verkligt.

Många har skrivit om vad kriget betyder. Men nästan lika många om vad kriget betyder för mig.

Hur tycker jag att det känns?

Vad tror jag om hur jag själv skulle reagera om kriget kom hem till mig.

Hur ser mina vardagar ut, i krigets skugga.

Sedan kom inventeringen av släkthistorien. Vilken pappa, moster, farfar, hade krigserfarenhet som behövde återberättas? Min pappa. Min moster. Min farfar.

Krig i Europa. Kärnvapnen osäkrade. Man kan inte lite på någon längre, förutom mig, mig själv och jag.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT