I glappkäftarnas rike är Lars Trägårdh mästare
Lars Trägårdh är kulturdebattens egen Cassius Clay. En ny mästare som får den gamle Göran Greider att se ut som ett svartvitt foto i en gammal kanon.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
”Ingenting har hänt men allt är förändrat” lyder ett talesätt. Jag gör fast förtöjningarna och stiger i land. Slaget är över. Mikrofonerna har stängts av, fotograferna har plockat ihop sin utrustning. Dagarna då den stora kultur-kanonen avfyrades har jag varit till sjöss och när jag nu står på bryggan ser det ut som det brukar göra. Seglarna i hamnen talar om fotboll. På lånehyllan utanför bastun ligger en deckare. Saknad till döds, det kunde vara en anspelning på kulturarvet men Donna Leons böcker utspelas alltid i Venedig, en stad med mycket kultur men föga kulturpolitik.
Väl hemma försöker jag ta reda på vad som hänt medan jag navigerat mellan ytterskärgårdens grynnor. OK. Mitt intresse är kanske överdrivet. Trots allt är det bara en utredning som ännu inte sänts på remiss. Trots allt är det bara två listor (och hur många finns inte i ett liv) med det viktigaste i svenskt kulturliv och historia. Visst kan jag tycka att Jan Troells film Här har du ditt liv och att någon av Eyvind Johnsons romaner borde ha varit med. Men det mesta på listorna är berättigat, och inget att hertsa upp sig för.
Det är kort sagt lite dagen efter-stämning eftersom utredningen på sätt och vis redan genomförts. En sällsynt intensiv kulturdebatt har förts om enskilda verks värde. Ilsknast verkar den annars så gemytlige Göran Greider vara och det förstår jag. Han har i decennier suttit i alla studiosoffor och haft en åsikt om allt. Och så vips är det över. I glappkäftarnas rike är numera Lars Trägårdh mästare.
I likhet med Greider har han en åsikt om det mesta men tekniken är bättre. Fotarbetet är excellent, nästan i klass med Cassius Clays, och hans förmåga att slå en kort jabb från vänster – genom att plötsligt svara kort och rakt på en provokativ fråga för att sedan, medan motståndaren är förvånad, klippa till med en rak höger – ett mångordigt inlägg om något motståndaren inte frågat efter – ja, det är mästerligt. Det är bara att erkänna att segern är berättigad även om det alltid är sorgligt att se gamla mästare tona ut ur samtiden in i historien. Greider ser redan svartvit ut, som ett foto i en gammal kanon.
Nya boxningsmästare får ett bälte med extra stort spänne. Trägårdh förtjänar ett i guld dekorerat med korslagda mikrofoner svepta i en dyr scarf. Övriga kulturdebattörer får dra sig tillbaka till någon välmenande läsecirkel och läsa franska modernister.
Om kultur-kanonen kommer att förändra kulturlivet på längre sikt är tveksamt. I efterhand kanske debatten är Much ado about nothing, för att sno ett uttryck från en osvensk författare. Men mödan är inte bortkastad. Listorna kan användas av kommande kulturministrar inför inkvisitoriska intervjuer.
Själv lämnar jag kanon och öppnar Donna Leons deckare men så ringer telefonen och en vän berättar att hon hamnat på sjukhus mitt under kanonbataljen vilket lett till att hon och ett vårdbiträde börjat tala litteratur. Vårdaren berättade att hon gillar den där poeten som står staty i Filipstad, Gustav Fälldin. Efter lite tal om Torbjörn Fälldins efterlämnade verk, Fröding och annat kom min vän och hennes hjälpare fram till att det nog är Nils Ferlin som står staty.
Ferlin har faktiskt en dikt med på kanonlistan, Stjärnorna kvittar det lika. Inte så hoppfullt men jag ser fram mot returmatchen mellan Floyd och Ingo, alias Trägårdh och Greider. Den kommer att gälla den kommande regeringens utredning om en kanon över svenska misslyckanden. Listan toppas av Vasa-skeppet men vilka ska följa sedan? Trots allt präglas både samhällens och individers liv mer av misslyckanden än framgångar.
***
