I massornas och maffiornas tid
Många demokratier är på väg in i ett svårregerligt tillstånd, där stammarnas konglomerat växer vid sidan om staten.
Bild: Johan Nilsson / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Enligt poeten Robert Frost är en liberal en person som är alldeles för vidsynt för att ta ställning för sina egna argument.
Vi får aldrig veta om detta även syftade på Sverige; han dog 1963, innan omvärlden kom hit på allvar och vi började tvivla på oss själva.
De allra bästa värderingarna uppfanns som bekant här, bland svenskarna, men när sämre synsätt sedermera flyttat hit har viljan eller förmågan saknats att argumentera för det som en gång ansågs vara så bra. Vi skickar bistånd till fjärran länder för att de ska bygga skolor, men blir försagda när pengarna används till att köpa vapen. Kvinnoförtryck är motbjudande utomlands, men en bidragsberättigad alternativ livsstil hos oss.
Första maj 1976 snöade det lätt i Stockholm och Tanzanias president Julius Nyerere talade på Norra Bantorget. Han verkade trevlig och var omtyckt av svenska socialdemokrater och journalister. Ett halvsekel och 66 biståndsmiljarder senare får den nuvarande tanzaniska presidenten Samia Suluhu 98 procent av rösterna efter en valrörelse med många hundra döda.
Förmodligen tänker en del av de tidigare koloniserade biståndsländerna likadant som de indianstammar i USA, som betraktar kasinoekonomin som senkommen kompensation för övergreppen som begicks mot deras förfäder. Om ingen annan hämnd är möjlig får slantarna duga.
Vi som har växt upp i snälla sammanhang har inte alls förstått vedergällningens betydelse. Principen om öga för öga förknippas med stenåldern, trots att den fortfarande är rättesnöre på många håll.
Inte ens svenskt bistånd har kunnat förmå människor i vendettakulturer att besinna sig.
Vedergällarna finns över allt, de blir bara fler och fler. Krig handlar ofta om att ge igen på brutalast möjliga sätt. När de kriminella gängen skjuter ihjäl varandra struntar de precis som de vidsynta i de liberala argumenten. Talibanerna ger sig på kvinnorna för att förebygga risken för demokrati. Jihadisterna hämnas på västvärlden för att de själva lever så trista liv.
Med hårdnande brottslighet har inslagen av hämnd också blivit tydligare i vårt eget rättssystem. Skärpta straff och lägre straffbarhetsålder speglar en allmän trötthet: nu får det faktiskt vara nog. Det svenska systemet har arbetat brottsförebyggande under hela efterkrigstiden, och vad är tacken? Ingen tolerans i världen kan längre få någon att ömma för skurkar, som skickar ut småpojkar med bomber i ryggsäcken eller skjutvapen i träningsväskan.
Om de mörka känslor som nu driver på så många av samhällets konflikter, harmen, vreden, ressentimentet, handlar den amerikanske författaren William A Galstons senaste bok ”Anger, fear, domination”. I den skriver han att användningen av hot och våld för att nå politiska resultat inte är politik utan ett misslyckande för politiken. Inbördeskrig, ett slags formaliserad vendetta, är politikens kollaps.
Den amerikanske grundlagsfadern Alexander Hamilton slog under frihetskriget mot engelsmännen fast att det fordrades en central regering eftersom människors starkaste känslor behövde tämjas och anpassas till förnuft och rättvisa. Den uppfattningen hindrade dock inte Hamilton från att senare hamna i en accelererande konflikt med sin politiska rival Aaron Burr och kalla honom ”motbjudande”. Burr hämnades genom att utmana Hamilton på duell, vilket slutade med den senares plötsliga död.
Robert Frost såg poesin som en uppenbarelse, lika mycket för poeten som för läsaren. Han hade förmodligen ogillat hur president Trump i USA lyft bort grinden som separerar repressalierna från politiken. En demokratisk spärr är försvunnen. I Trumps retorik existerar enbart vänner och fiender, och det dyker ständigt upp nya belägg för hur enkelt en person kan bli omdefinierad och hamna i onåd. Mer kraftfullt än den gamle sluggern Joseph McCarthy har han delat in mänskligheten i sådana man kan göra dealar med och sådana som aldrig bör få en inbjudan till någonting.
Vi sägs leva i massornas tid, konformistiska och anpassade till trender, algoritmer och karriärbefrämjande åsikter. Det är inte hela sanningen; detta är även maffiornas tid.
Många demokratier är på väg in i ett svårregerligt tillstånd. Gamla allianser blockerar varandra och de hemlösa väljarna kan få för sig att släppa loss vargarna på gatan. Ett stammarnas konglomerat, a community of communities, växer fram vid sidan om staten, den som skulle utgöra skydd mot duellanter och vedergällare.
***
Läs även: De beväpnades yttrandefrihet
