Kära normalitet, jag älskar dig

Att kunna åka stockholmsk tunnelbana utan vare sig ansiktsmask eller skyddsväst är en påminnelse om hur skönt det är med normalitet.

I min förra Sista ordet-krönika anknöt jag – som typ alla andra – till de krigiska atrociteterna i Ukraina. En katastrof där sista ordet aldrig tycks kunna sägas eller skrivas. Vi vältrar oss i såväl andras lidande som eget medlidande. Och jag nästan skäms över att jag denna dag åkte stockholmsk tunnelbana till gynekologen utan vare sig ansiktsmask eller skyddsväst. Inte ett upplopp i skymte heller, bara enstaka tiggare utanför Ica. Och på Bandhagens apotek var Rahmet och hans medhjälperskor lika vänliga som vanligt: ”Hej vännen, kul att se dig igen!”.

Kära normalitet, jag älskar dig. Växtkraft och vårblommor finns. Liksom Inger Christensens aprikosträd och fjärilsdalar. Ekorrarna utanför fönstret. Artrikedomen finns, vad än klimatdystopisterna påstår. De mer eller mindre upplysta despoterna som blockerar vägar och flygplatsen för våtmarkernas skull. Jag föredrar vårmark.

Nåväl. Vi har i alla fall fått iväg den nigeriansk-ukrainska medicinstudenten Moses till Sverige efter att han hade blivit nekad inresa via Danmark. Vi fick honom att gå över vattnet, åka färja i Östersjön menar jag.

Vänner i både Tyskland och Sverige har varit enastående generösa. Den senaste eller sista gången jag såg honom var på vår stambar i Kreuzberg, där inomhusklimatet kvällstid präglas av rök från tobak och gräs samt betydliga mängder alkohol – synder som Moses sannerligen inte begår. Nej, han är inte mycket till festprisse denna yngling, som påstår sig vara allergisk mot cigarrettrök.

Vilket man väl ändå inte kan vara? Ännu en grej som man kan googla ihjäl sig på. Och det skriver jag som enveten rökare med svårartad getingallergi, den och detta kan jag gå i döden för lika mycket som jag är beredd att göra det för andras rätt att hävda sina dumma åsikter och bränna koraner. Jag har städse mina adrenalinsprutor i väskan för att kunna rädda mig själv eller någon annan. (Förlåt mig mina avvikelser, du författares och journalisters skyddshelgon François de Sales. Är rätt avis på skribenter som kan randa ihop ungefär samma artikel varenda gång i ungefär samma och enhetliga ämne.)

Jag hade tejpat igen kuvertet till Moses med sedlar i svenska kronor och i tyska euro med regnbågstejp – den färgkombination som Lena Andersson nyligen (SvD 16/4–22) ansåg utgöra ”kamp för en konstruktivistisk filosofi”.

Nu gjorde den i alla fall nytta. Jag frågade Moses om han visste vad färgerna representerade och han svarade ”gay liberation”. Har du något emot det? undrade jag. Inte alls, sa han och underströk att han var protestant, inte katolik. Medan han lugnt satt kvar i den rökiga lokalen.

Så skönt, sa bögparet E och A på tyska till oss andra. Då behöver vi inte mörka det längre. Killar som flitigt fortsätter att ragga upp stålar och fixa fram de nog så dyra medicinska läroböcker på engelska som gick förlorade i flykten från kriget.

Det är ju själva den hur samtidigt mycket och lite man kan göra. Vi betänker Stig Dagermans klassiska rader:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.


Nä, nu ska jag ägna mig åt Lill-Marit Bugges fantastiska vintagekollagebok En armé av kvinnor som jag är lite inblandad i. På balkongen. I ett befriande, närapå gudomligt solsken.

***

Läs fler krönikor av Nina Lekander:

Text:

Toppbild: Anders Wiklund / TT