Krisen i skolan består – tre miljoner elever senare
Barn i Sverige kan gå hela grundskolan utan att behärska språket. Det har varit känt i decennier – men aldrig åtgärdats.
Bild: TT / Viktoria Bank
Det pågår sedan drygt 40 år tillbaka en kris i svensk skolundervisning. Samtidigt bedriver Sveriges politiska elit ett ihålligt kattrakande om åtgärder kring skolsystemet. Ledande politiker har varit och är mycket medvetna om krisen och dess beständighet. Men de har inte gjort något åt den. Antingen för att de inte velat eller för att de inte kunnat.
Den pågående krisen är att barn i Sverige sedan mer än fyra decennier går ut den obligatoriska nioåriga grundskolan utan att ha lärt sig fullgod svenska.
Själv såg jag det för 45 år sedan. Jag var nyinflyttad till Stockholm, och i redan då invandrartäta förorter som Tensta, Rinkeby, Hjulsta, Fittja och Norsborg träffade jag främst turkiska barn och ungdomar, som var födda i Sverige men talade knackig svenska – och knappt kunde läsa eller skriva på majoritetssamhällets språk. Den 24 mars 1984 skrev jag i Aftonbladet: ”Redan i dag finns det invandrarbarn mellan tio och tolv år, födda i Sverige, som inte behärskar svenska. Och när skall de lära sig?”
Det första officiella konstaterandet att så var fallet kom för mer än 30 år sedan. När regeringen Bildts invandrarminister Birgit Friggebo i januari 1993 tillsatte en parlamentarisk kommitté att se över invandrar- och invandringspolitiken skrev hon i direktiven:
”Det som förr troddes vara en omöjlighet, att barn födda i Sverige, skulle kunna växa upp utan att behärska språket väl, har visat sig kunna inträffa.” (Dir. 1993:1, s 12)
Vad Friggebo anspelade på om det man trodde förr hade på officiellt håll, i Invandrarutredningen 1: Invandrarnas utbildningssituation, uttryckts så här drygt två decennier tidigare:
”Invandrarungdomar som genomgått hela eller en stor del av grundskolan i Sverige torde inte ha direkt språkliga hinder för fortsatt utbildning i gymnasial skola.” (SOU 1971:51, s 63)
Detta självsäkra ”torde” hade således på 20 år blivit till vad man då falskeligen trodde och därför inte brydde sig om att säkra.
Även på socialdemokratiskt håll noterade man att elever inte lärde sig fullgod svenska i skolan. I ett annat direktiv skrev i november 1994 regeringen Carlssons invandrarminister, Leif Blomberg: ”Det förekommer att barn födda i Sverige växer upp utan att lära sig behärska svenska språket” (Dir. 1994:130, s 9).
Vad denna brist beror på tror jag mig veta, men hur den ska åtgärdas vet jag inte
Ytterligare drygt tio år senare framhöll Liberalernas dåvarande partiledare och kommande skolminister i regeringen Reinfeldt, Jan Björklund, att inlärningen av svenska för barn med utländsk bakgrund var den svenska skolans främsta uppgift: ”Ett oerhört fokus på att lära sig svenska språket, det är det avgörande. /…/ De här första åren då när man kommer till Sverige, om man till exempel är vid tio, elva års ålder, då får man nästan strunta i andra ämnen, och så lägga om skolundervisning, så att man fokuserar fullständigt på svenska.” (SR, P6, 24 februari 2006)
Därefter, åter drygt tio år senare, återkom den då nyblivne moderatledaren Ulf Kristersson till samma fråga. I sitt jultal den 15 december 2017 sade han: “Att elever som är födda i Sverige kan gå nio år i skolan utan att lära sig tillräcklig svenska är helt enkelt oacceptabelt.”
Kristersson tog upp problemet ånyo, tillsammans med KD-ledaren Ebba Busch, i en debattartikel tre år senare: ”Det finns barn som är födda i Sverige men som inte talar svenska” (DN 11 mars 2020).
Sveriges politiska beslutsfattare från alla väsentliga maktpartier har sålunda i minst mer än tre årtionden varit på det klara med att elevkull efter elevkull kunnat lämna den svenska obligatoriska grundskolan utan att den klarat av uppgiften att bibringa samtliga dessa elever tillräckliga kunskaper i det svenska språket.
Trots att de känt till och emellanåt också påtalat problemet, har de politiska makthavarna låtit dessa decennier löpa. Mer än 3 miljoner elever har under tiden gått ut skolan, utan att politiken gjort något åt saken. Denna inkompetens att under årtionden inte åtgärda ett så kritiskt och strukturellt problem som alla ser och anmärker på, påvisar en allvarlig brist i det politiska systemet.
Vad denna brist beror på tror jag mig veta, men hur den ska åtgärdas vet jag inte. Och det förefaller som att inga skolpolitiker heller vet det. Det är förmodligen därför som de tvistar om sådant som friskolor, aktiebolag, vinster, betygsystem, läroplanen, läxor eller inte. Då verkar det ju ändå som att man gör något viktigt, även om man inte har gjort något åt det viktigaste.
***
Läs även: ”Krisen i skolan hotar välfärden”
