Lagen om hets mot folkgrupp är en katastrof
I praktiken förvandlar den hädelse till hets mot folkgrupp.
Bild: TT / Jonas Ekströmer
För snart ett år sedan sköts koranbrännaren Salwan Momika ihjäl på en balkong i Södertälje. Sedan dess har Momikas parhäst Salwan Najem dömts i både Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt. Nu står det klart att Högsta domstolen inte tar upp fallet. Det är oroväckande — för Najem har i praktiken dömts för att ha hädat.
Journalisten Nils Funcke påpekade tidigt att om domen mot Najem står sig ”har hädelse blivit straffbart”. Här i Fokus har filosofiprofessor Per Bauhn på liknande sätt varnat för att hovrättsdomen introducerar ett hädelseförbud genom att ”peka ut islamkritik som väcker anstöt bland muslimer som straffvärd”. Mårten Schultz, professor i civilrätt, försvarar tvärtom domen mot Najem och hävdar att det pågår en ”desinformationskampanj”. Det står ju i domen att religionskritik är tillåtet, upprepar han. Så vad tjafsar vi kritiker egentligen om? Schultz bortser från det som också står i domarna mot Najem.
I tingsrättsdomen, som hovrätten lutar sig emot, står det att Najems citerande av Koranen må vara korrekta, men att uttalandena kombineras med ”en tydligt kränkande och provocerande hantering av den fysiska boken”. Det står att det ”varit fråga om uttalanden och handlingar som uttrycker kränkande missaktning mot religionen i stor omfattning”. Notera ”missaktning mot religionen”. Följande mening i domen är också tydlig: ”Att man uttalar sig om religionen ger med andra ord inte ett frikort att göra eller säga vad som helst utan att riskera att kränka gruppen som har den trosuppfattningen.”
Vad rätten därmed har gjort är att blanda ihop uttryck för hädelse — islamkritik och koranskändning — med hets mot folkgrupp. I hovrättsdomen står det vidare att det varit ”tydligt att agerandet vid demonstrationerna syftat till att skapa ilska och/eller provocera”, som om hädarna kan klandras för publikens reaktioner. Momikas och Najems uttalanden finns citerade i ett mer detaljrikt förundersökningsprotokoll. Vissa uttalanden är hårt omtolkade i domen. Man belastar dessutom Najem för vad Momika sagt med motiveringen att duon ”agerat tillsammans och i samförstånd”. I protokollet framkommer det även att hoten — direkta dödshot och kastade stenar — kom från publiken mot Momika.
Den tredje uppmärksammade bokbrännaren, Rasmus Paludan, hade bättre tur än Najem efter att ha dömts av tingsrätten i Malmö. Hovrätten över Skåne och Blekinge friade honom på åtalspunkterna om hädelse, och underströk att straffbestämmelsen om brott mot trosfriden upphörde 1971. I domen står det också att det är ofrånkomligt att kritik av en religion kan uppfattas som kritik mot anhängare till den kritiserade religionen. ”Detta kan dock inte medföra att sådan kritik inte skulle vara tillåten att uttrycka offentligt”, eftersom det de facto skulle innebära att religionskritik skulle vara otillåten, står i den föredömligt tydliga domen. Jämför det med Svea hovrätts resonemang mot Najem: att religionskritiker inte får ”göra eller säga vad som helst utan att riskera att kränka gruppen som har den trosuppfattningen”.
Lagen om hets mot folkgrupp innehåller sedan 1970-talet begreppet ”missaktning”. Avsikten var att bredda definitionen av vad som kunde vara straffbart. Lagrådet avrådde just för risken att ”bestraffning av visad missaktning” kan komma i konflikt med yttrandefriheten. Nu har en enig riksdag sett till att vi till och med har förbjudit förnekandet och förringandet av bland annat Förintelsen. Ur yttrandefrihetssynpunkt är lagen alltså en huvudvärk i sig — och en katastrof när den i tillämpningen förvandlar hädelse till hets mot folkgrupp.
Hoten i sammanhanget kommer i själva verket från de som tycker att hädare mot islam förtjänar döden. Det speglar lagsystemet i islamistiska diktaturer. Den som inte befunnit sig under en sten — eller möjligen inlåst på ett akademiskt seminarium — kan inte ha missat Salman Rushdie, Jyllands-Posten, Lars Vilks, Charlie Hebdo, Samuel Paty och övriga måltavlor – även i vår del av världen.
Amerikanerna har, tack vare konstitutionens starka skydd för yttrandefriheten, ingen motsvarighet till vår hets mot folkgrupp. Det är just i USA som Salwan Najem befinner sig på en asylmottagning i väntan på asylprocess. Han, sedan drygt 20 år svensk medborgare, har sagt att han inte tror att Sverige kan garantera hans säkerhet. Vem kan klandra honom?
***
