Liberalerna borde praktisera Stina Oscarsons ”samtalsextremism”

Liberalernas återkommande internbråk i regeringsfrågan målas upp som en strid mellan principfasthet och pragmatism, nu senast av SVT:s politiska kommentator Elisabeth Marmorstein i Agenda. Man ges intrycket att röda linjer är ett utslag av principfast idealism. Att det skulle vara renlärig liberalism att, som det hetat, inte ta i meningsmotståndare ens med tång.

Det är en märklig uppfattning. L-bråket visar snarare hur taktisk pragmatism rörs ihop med politisk identitet och principer, av partiets båda falanger. Låt oss avbryta samarbetet med Sverigedemokraterna för att få tillbaka socialliberala väljare, säger vänsterfalangen. Som borgerligt parti är vår enda chans de moderata stödrösterna, hävdar team Tidö. Det ena gänget avskyr Sverigedemokraterna som det andra gänget avskyr Vänsterpartiet. Socialliberal identitet står mot borgerlig.

I SVT:s nya dokumentär om Sverigedemokraterna, Sverigevänner – ett partis historia, påminns man om att folkpartiledaren Bengt Westerberg reste sig ur tv-soffan när Ny Demokratis partiledare kom in i studion under valsändningen 1991. Westerberg ångrar inte att han reste sig, berättar han i dokumentären.

Läser man den något senare folkpartiledaren Lars Leijonborgs memoarbok Kris och framgång: mitt halvsekel i politiken förstår man att det inte heller 1991 rådde konsensus i partiet. Leijonborg tolkade soff-händelsen som bristande ödmjukhet inför hur väljarna hade valt. I boken nämner han även att isolering av populistpartier kan ge icke önskvärd effekt.

Vid valet 2010 var det Vänsterpartiets Lars Ohly som vägrade sätta sig i sminkrummet för att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var där. Själv minns jag hur stämningen var hos TV4 under den valkvällen. I väntrummet före sändning stod en klunga journalister och tyckare i ena sidan rummet, och i den andra delen fanns en stor hörnsoffa. Där satt endast två personer, och snart såg jag varför: det var Jimmie Åkesson och en partikollega. Jag satte mig i soffan. SD-kollegan var pratglad och sade sig förstå kritiken mot partiets reklamfilm. Men utan den så kallade ”burkafilmen” hade man nog inte tagit sig in i riksdagen, resonerade han.

Hade det varit mer heroiskt och liberalt av mig att likt Ohly markera fysiskt avstånd? (Retorisk fråga.) En klassisk liberal ingång är att låta meningsmotståndaren säga sitt, att argumentera och bemöta och snarare än att tysta. Ohly brukade, i motsats till det, argumentera för att man absolut inte skulle ta debatten. Att överrösta och sabotera Sverigedemokraternas torgmöten sågs som det rätta.  

För ett år och två C-ledare sedan var det i Centerpartiet som det bråkades om regeringsfrågan. Muharrem Demirok fick kritik för att så tydligt välja vänsterblocket. C-studenters Rasmus Elfström argumenterade för att ”Centerpartiet måste kunna ha modet att möta samtliga partier i samtal och förhandlingar”. Samtliga, det vill säga såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna. Även om de inte är tänkbara regeringspartners kan man samtala, resonerade Elfström. Man skulle kunna se Demiroks hållning som den realpolitiskt pragmatiska, C-väljarna står numera till vänster – och Elfströms som den liberalt principiella.

Den värsta sortens politiska dikeskörning har varit att etablerade partier inte gjort vad de ska, med Sverigedemokraterna som ursäkt. Mona Sahlin, som i många år var en ledande socialdemokrat, medgav efter uppmärksammade hedersmord att hon varit feg och blundat. Förklaringen? ”Jag var helt enkelt rädd att låta som Sverigedemokraterna.” Liknande rädsla verkade Liberalerna i Stockholms stadshus ha drabbats när partiets företrädare i fjol försvarade könsseparata badtider. Det var visst viktigare att markera mot Sverigedemokraterna än att hålla sig till det egna partiets linje i frågan.

I kontrast till sådan kompasslöshet försökte dramatikern Stina Oscarson i flera år argumentera för, och föredömligt praktisera, ”samtalsextremism”. Inte för att hon var en sämre antirasist eller i avsaknad av principer. Tvärtom gjorde hon, genom att göra något hon trodde på, det jobbigt för sig. Kritik och cancelleringsförsök kom som ett brev på posten.

Kanske är det så principfasthet bäst uppenbarar sig: När man vet att det kommer svidande burop, men ändå väljer att sätta sig ner.

Toppbild: Bengt Westerberg (FP) lämnar TV-studion när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kommer in och sätter sig.

***

Läs även: Äntligen ser hovrätten en bränd bok för vad den är

Läs även: Så farligt är det inte att kolla på porr