Livet är för kort för att inte köra nedcabbat

När tre läkare hade feldiagnostiserat blodförgiftningen var det nära att jag fick åka cabriolet genom paradiset.

”Livet är för kort för att man inte ska köra nedcabbat”, sa min kompis Svante Lidén. Han var journalist på Aftonbladet och visste hur man skulle snickra ihop en slagkraftig oneliner. Iklädd Hawaiiskjorta och shorts rattade han under varma sommardagar sin gula Saab cabriolet genom stan inför beundrande blickar. Han sa att varje åktur gav honom en förhöjd livskänsla.

Svante dog i covid för två år sedan. ”Vi ses på andra sidan, då ska vi åka cabriolet hela vägen genom paradiset”, viskade jag till honom när jag stod böjd över hans kista i Trefaldighetskyrkan i Uppsala.

Föga anade jag att det scenariot var snubblande nära att snabbt bli verklighet. I höstas realiserade jag en dröm som Svante hade inspirerat mig till. Jag köpte en elva år gammal BMW Convertible i mint condition. En rak sexa under huven, endast 7 000 mil på mätaren. Alpinvit med ljusbrun skinnklädsel och vacker som en hägring. En knapptryckning och plåttaket fälldes av.

Då, efter en av de första nedcabbade turerna började jag känna mig krasslig. Diffusa sjukdomssymptom uppenbarade sig i form av lätt feber, huvudvärk och ibland frossa. Jag gick till doktorn på en vårdcentral som gjorde en urinodling, den visade ingenting. Hon gissade ändå utifrån min beskrivning av omständigheterna att det var fråga om en urinvägsinfektion och skrev ut antibiotika. Jag åt kuren, blev bättre men några veckor senare var symptomen tillbaka.

Nytt besök hos annan doktor. ”Jag gissar att det är urinvägsinfektion”, sa han. Det blev ett tredje besök hos en tredje läkare med samma resultat. En penicillinkur som hjälpte för stunden åtföljd av samma symptom igen.

Den fjärde läkaren – ung, nyutexaminerad och provanställd – gjorde tvärt emot sina kolleger. Han gissade ingenting, i stället undersökte han mig i två timmar och skickade mig sedan till infektionsmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där konstaterades blodförgiftning, ett livshotande tillstånd. ”Det var en jäkla tur att vi fick in dig här innan det var för sent”, viskade en sköterska till mig.

De tre läkarna på vårdcentralerna hade med sitt oskickliga gissande låtit förgiftningen gå så långt att bakterier hade gjort nedslag i min kropp. På två ländkotor med en blixtrande ryggsmärta som följd, och på en hjärtklaff. Där satt de små kräken och tuggade i sig.

Läkarna var överens. Sex veckors intensiv behandling med intravenös antibiotika, en slang rakt in i hjärtat som fylldes på fyra gånger per dygn. Dessutom krävdes en omedelbar operation. Min bröstkorg sågades upp, en hjärtklaff byttes ut mot en oanfrätt dito donerad av en kalv. Med ståltråd förslöts bröstkorgen och sjuksalen med två medpatienter blev mitt hem, där jag tålmodigt och stoiskt inväntade vad morgondagen skulle bära i sitt sköte.

Inget var säkert, komplikationer kunde uppstå. Skulle antibiotikan hjälpa? Skulle mitt hjärta klara det komplicerade ingreppet? Jag satt och plaskade med fötterna i Styx, oroligt anande Karons ankomst, medan mina tankar allt som oftast vandrade iväg till Svante. Jag undrade hur han hade det, där på andra sidan floden.

Just när jag trodde att det värsta var över var det dags för nästa felgrepp. Jag fick lära mig ett nytt ord, iatrogen. Det betyder ”en skada orsakad av läkare”. Ordet står i min journal som beskriver förloppet då en pacemaker skulle sättas på plats och kirurgen ”råkade” sticka hål på min vänstra lunga. Något tidigare hade en annan kirurg ”råkat” skada en annan av mina hjärtklaffar med läckage och blåsljud som följd.

”Du har verkligen haft otur”, sa en hjärtläkare beklagande, stående vid min säng.

”Nej”, svarade jag, ”det här har ingenting med otur att göra. Det är oskicklighet. Ni läkare har skadat mig, det är sanningen.”

Något oväntat höll han med och uppmanade mig att göra en anmälan, vilket jag naturligtvis ska göra.

”Vi jobbar ju i en förtroendebransch”, sa han lite skamset.

En av de första dagarna i juni vacklade jag ut från sjukhuset, sju kilo lättare (jag var smal redan innan jag kom dit) och med en känsla av att jag hade överlevt blodförgiftningen men varit på vippen att dödas av vården. Hur kan sådana här fumliga missgrepp vara möjliga på ett av Sveriges främsta sjukhus, Akademiska i Uppsala? Och varför kunde endast en utav fyra läkare på vårdcentralerna ställa rätt diagnos? Den läkaren räddade antagligen livet på mig, efter det att hans tre kolleger hade ägnat sig åt att felaktigt gissa på urinvägsinfektion.

Min Golgatavandring varade i ett halvår, från det första besöket på en vårdcentral tills jag skrevs ut från sjukhuset. Nu väntar återbesök och kontroller samt medicin i massor, bland annat det blodförtunnande råttgiftet Waran. Jag ska fortsätta äta antibiotika i flera månader. Jag räknar med att det ska ta minst ett år innan jag är någorlunda återställd.

Jag tänker ofta på dig Svante, du som dog i en sjuksäng med en slang i lungan nästan vägg i vägg med avdelningen där jag fick tillbringa sju veckor. Jag får ännu inte lyfta tungt och inte höja armarna över huvudet. Men jag har provkört min BMW i försommarvärmen och jag håller med dig. Livet är för kort för att inte köra nedcabbat.

***

Text: Bengt G Nilsson