Lova att vara artig 2026

Det blir ett nytt år den här gången också, om de inte hittar på något riktigt eländigt innan onsdagen övergår i torsdag. Läser ni detta har det antagligen gått vägen.

Och vad ska vi med det här året till då, tror ni?

Själv lutar jag åt att Giorgia Meloni har rätt. ”Det gångna året har varit tufft för oss alla”, sa hon när hon höll sitt jultal till medarbetarna, ”men oroa er inte, för nästa år kommer att bli ännu värre”.

Jag är inte säker på att det där är sådant de uppmuntrar i techindustrin och andra delar av näringslivet, där normen är jubel och applåder så snart någon chefsperson öppnar käften. Likväl: måste man välja chefer föredrar jag Meloni varje dag. Översvallande glädje har alltid slagit mig som ett tecken på svagsinthet, eller åtminstone falskhet. Därtill, när jag tänker efter, på fantasilöshet, humorlöshet och rädsla.

Vilket förstås inte friskriver någon av oss från att försöka göra det nya året så bra det nu kan bli. Snarare tvärtom. Det är först när man förutsätter att året antagligen blir rätt jävligt som man verkligen blir motiverad att försöka göra sitt bästa. Små insatser kan ge stora resultat när det mesta är bortom räddning.

Min insats, har jag bestämt efter moget övervägande, blir en nylansering. Jag tänkte återintroducera artigheten i våra liv, eller åtminstone i de liv som finns i min närhet. Inte bara för att det kommer att göra livet trevligare än annars, utan därför att det som ersatt artigheten långsamt äter oss inifrån. Snart är det bara spridda folkspillror som minns hur man lever tillsammans med andra människor.

Det som gjorde att artigheten stuvades undan, med början någon gång på andra sidan sekelskiftet, var antagligen att den krävde verkligt samspel. Dels lyhördhet, så att man så gott man kunde begrep vad andra förväntade sig och önskade. Dels erkännande, för de som förde sig artigt förtjänade att behandlas därefter och hedras för det.

Båda delar kolliderade med den alltmer spridda grundattityden, nämligen den som elegant sammanfattades i livsmålet ”ta ingen skit”. Utifrån den ersattes artigheten med rättigheter – som det inte fanns någon anledning att tacka någon för – och ”tolerans”, som var något andra måste visa hela tiden. 

Det här fick två konsekvenser. Den ena var att vårt grundanslag gick från det hövliga, förbindliga och överseende till det fordrande, trätlystna och dömande. Den andra att vi slutade att möta varandra i det ingenmansland vi delar, utanför våra egna huvuden. I stället kallade vi in varandra till uppsträckning i den inre värld där vi alla är envåldshärskare. 

När artigheten avskaffades, avskaffades också verklig social interaktion. Vi inbillade oss inte bara att vi hade rätt att diktera hur andra skulle se oss och vad de skulle tycka om oss, utan dessutom att det faktiskt var möjligt att diktera det. Socialt samspel som inte dikterades av oss, och alltså inte var socialt samspel, var förtryck. Men det är en absurd idé att de vi är och hur vi uppfattas kan vara oberoende av mellanmänskliga kontakter.

Ett exempel: om en man känner sig som en kvinna och vill bli kallad ”hon” är det tarvligt och oartigt att inte respektera det. Men om en man som känner sig som kvinna kräver av sin omgivning att den faktiskt ska tro att han är kvinna, är det något helt annat. Det liknar mer den sortens dominansbeteenden som totalitära rörelser ägnar sig åt. När man tvingar människor att behandla uppenbara lögner som sanningar bryter man ned deras integritet och självständighet.

Känslan av att utsättas för hjärntvätt av det där slaget har i sin tur lett till att folk som brukade vara artiga börjat tala och bete sig som grobianer och tölpar i missriktat självförsvar. Vänder vi inte på det här blir det snart omöjligt att leva tillsammans.

Så röker du, fortsätt med det om du vill. Drick som du behagar. Hur ofta du motionerar är din ensak. Ska du avlägga ett nyårslöfte, lova då i stället att vara artig 2026. Blir vi tillräckligt många kanske Meloni får fel.

***

Läs även: Mitt råd till britterna är att släppa Greta och låtsas som ingenting

Läs även: Sammanbiten landsfader försökte fresta