Maktspel tar över när ideologin dör

Politiken har blivit reaktiv. Därför ägnar sig partierna allt mer åt utspel och insatser riktade mot särintressen. Och allt mindre åt idéburen politik.

Kanske hade vi druckit något glas vin för mycket. Eller så är det bara svårare att hitta nya samtalsämnen med tilltagande ålder. Under en middag i helgen hamnade vi hursomhelst i den eviga frågan om vad som driver politiker; en önskan att göra världen bättre? Eller makthunger? Och som vanligt landade vi i att en kombination – om än i individuellt starkt skiftande doser – förmodligen är vanligast. Under flera decennier har jag haft möjlighet att observera politiker i många partier och på olika nivåer och har kommit fram till att de flesta tycks följa en liknande utvecklingskurva. De går med i ett ungdomsförbund drivna av ideologiskt patos. Så klättrar de i parti­hierarkin, väljs in i politiska församlingar och upptäcker att goda idéer är tämligen värdelösa om man saknar möjlighet att genomföra dem.

Makten börjar nu framstå som en basråvara, nödvändig för att tillverka korven. Somliga fortsätter att förhålla sig ungefär så till sitt politiska inflytande, men en och annan halkar dit och blir beroende. Min tro är också att de som tar sig högst upp i partier och rikspolitik är jämförelsevis mer intresserade än andra av maktaspekten i yrket, vilket förstås inte hindrar att de samtidigt kan vara starkt idéburna. En mer teoretisk syn har den så kallade public choice-skolan som utgår från att politiker i en demokrati styrs av röstmaximering, inte av vad som är bäst för samhället. Väljaren, å sin sida, röstar på den som mest gynnar hennes egenintresse.

Oavsett hur mycket det ligger i teorierna – egna och andras – kan man konstatera att antalet politiska utspel och budgetpåverkande satsningar som riktar sig till väl definierade väljargrupper och särintressen har ökat. Det aktuella elbidraget till småhusägare är bara ett exempel.

En välvillig tolkning av denna trend är att politikerna har blivit mer lyhörda för väljarna och inriktade på att lösa deras problem. En mer pessimistisk syn är att politiken har blivit reaktiv och befinner sig i ständigt stabsläge för att hantera en aldrig sinande ström av eländen; finanskris, flyktingkris, pandemi, skjutningar, elbrist, krigshot etcetera. I en sådan värld finns knappast något utrymme för visioner och idéprogram. Det som återstår då är maktspelet.

***

Text:

Toppbild: TT Nyhetsbyrån