Många opinionsbildare vet inte hur en vanlig arbetare ser ut
Om man bara ser arbetare på vykort, valaffischer eller i gamla kommunistiska progandafilmer, blir denna bild en krock med verkligheten där en renhållare nästan aldrig ser ut som på 1930-talet.
Bild: Adam Ihse / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag brukar lägga ut korta presentationer av mina arbetskamrater på Facebook och Twitter/X. Ett foto och en beskrivning av vad han eller hon har för arbetsuppgifter på Renova, hur länge de varit anställda och lite vad de gillar att göra när de är lediga. Inget ambitiöst, men ändå ett sätt att visa hur en renhållare ser ut. Detta är människor av olika kulörer, kön och ålder och efter snart sex år på företaget har det blivit ett roligt collage med många olika karaktärer.
För det mesta är reaktionerna positiva men som alltid på sociala medier riskerar varje inlägg även att tolkas negativt. Nästan aldrig när jag berättar om Ove, Gabriella eller Patrik. Det är när jag lägger ut bilder på Ali, Ibrahim eller Mustafa som det tar hus i helvete. Från, jag gissar, högerextremt håll väller kommentarer in om hur jag gullar med våldtäktsmän som pissar på svenskar och att jag är en äcklig sosse som borde gå och dö i största allmänhet.
Från, jag gissar igen, vänsterextremt håll, blir jag utskälld för att nedvärdera invandrare i allmänhet och mina arbetskamrater i synnerhet. ”Varför skulle inte en rasifierad (Gud vad jag hatar det skitnödiga begreppet) kunna få ett bättre jobb än sopgubbe?” Det är kommentarer om ”de låga förväntningarnas rasism” och att jag är nedlåtande mot den jag porträtterar. Inte sällan beskylls jag för att göra nån sort personlig karriär på detta vis. Oklart hur.
Detta säger nåt om synen på ett samhällsbärande jobb som renhållare. Vårt arbete är i likhet med lokalvårdarnas av karaktären att det syns först när det inte blir utfört. Men det är ett arbete som kräver sin man och även kvinna nu för tiden. Om inte vi i likhet med alla dem som inte kunde jobba hemifrån hade gått till jobbet varje dag under pandemin hade Sverige kraschat. Det är ett arbete med stor yrkesstolthet där människor vet sitt värde.
Såklart kan mycket av denna deprimerande flod av skitprat avfärdas som troll från höger och vänster. Men jag har med tiden börjat tänka att det handlar om en brist hos fler än dem som sitter och kräks över sitt tangentbord. Jag tror att många opinionsbildare inte vet hur en vanlig svensk arbetare ser ut. Helt enkelt för att man sällan eller aldrig träffar nån. Om man bara ser arbetare på vykort, valaffischer eller i gamla kommunistiska progandafilmer, blir denna bild en krock med verkligheten där en renhållare nästan aldrig ser ut som på 1930-talet.
Detta avspeglar sig även i den allmänna samhällsdebatten där det sällan eller aldrig är fokus på vår vardag. Mina arbetskamrater oroar sig för hur de ska orka jobba fram till en anständig pension utan att vara invalid vid det laget. Under 2024 dog 45 människor i arbetsplatsolyckor. Det är på ett ungefär i paritet med dödsskjutningarna under samma tid men med betydligt mindre intresse hos politiken, akademin eller journalistiken. Inte i jämförelse i alla fall.
Vi är ingen minoritet. Det finns ungefär två miljoner kroppsarbetare i vårt land. Det hade varit klädsamt om våra livs- och arbetsvillkor nån gång lyftes upp på den politiska dagordningen bland utbrända influensers, ilskna yrkesdemonstranter och sexmissbrukande författare. I dag syns vi mest när olika opinionsbildare förfasar sig över att många av mina arbetskamrater röstar på Sverigedemokraterna. Det är sant men bilden av LO-arbetaren är större.
Det är inte så lite respektlöst att sätta sig till doms över hur vi röstar, när vårt perspektiv så sällan blir belyst under vare sig partiledardebatter eller på kultursidorna. Förklaringen är sorgligt enkel. Man förhåller sig till det man kan och ser, både som politiker och journalist. Där verkar man inte känna vare sig nån undersköterska, bussförare eller renhållare. Då blir det som det blir. Enögt.
***
