Medelklassens diktatur håller oss i ett uppåtsträvande järngrepp
Kan det vara så att folk glor på OS och Mello, inte för att de är intresserade, utan därför att alternativen är för komplicerade?
Bild: TT / Johan Nilsson
Jag sparar enorma mängder tid för tillfället. Det är en riktig dubbelbonus. En genomsnittlig curlingmatch, läser jag mig till, pågår i två och en halv eller tre timmar. Två mil skidskytte kräver drygt 50 minuter. Redan där har vi en halv arbetsdag.
Och som om inte det räckte: varje deltävling i Melodifestivalen tar en och en halv timme. Det är fem deltävlingar, så där har vi nästan en hel arbetsdag. Sedan har vi finalen på två timmar och då har vi inte ens kommit till den stora Eurovisionen, som brukar vara en helkväll.
Så bara genom att inte vara intresserad av sport, respektive inte homosexuell eller svagsint, sparar jag dagligen flera timmar. Sammanlagt handlar det antagligen om veckor. Särskilt om man räknar in alla skriverier om OS och Melodifestivalen, som jag bara kan bläddra förbi utan att bry mig det minsta om. Skulle inte tidningarna vara fulla av OS och Mello skulle de vara fulla av andra saker, där en del antagligen var ganska intressant och därmed tidsödande. Nu slipper jag det.
Den springande frågan är förstås vad jag ska göra med all tid. Kanske borde jag skaffa mig en hobby, men vad skulle det i så fall vara? Fågelskådning ligger för nära idrotten och akvarellmålning är ett säkert sätt att påminna sig om hur talanglös man är. Att bygga modeller är för genant för en man som närmar sig 60 och keramik resulterar i alltför mycket barlast i form av lergods att stoppa undan längst in i köksskåpen.
Kanske kunde jag återuppta mina försök att få fingrarna att plocka en anständig version av House of the Rising Sun, men varför skulle det fungera nu, när mina flinka mellan- och högstadiefingrar aldrig riktigt nådde ända fram?
Kan det vara så att folk glor på OS och Mello, inte för att de är intresserade, utan därför att alternativen är för komplicerade? Det är möjligt, antar jag, men inte säkert.
Hur det än är med det: det som återstår för mig, med all denna tid över, är att läsa och skriva. Det är väl på sätt och vis också en hobby, i den meningen att det är något jag tycker om att göra, men nu råkar det ju vara mitt arbete också. Räknas det då? Eller är det bara vindrickandet, där jag visserligen är framstående men formellt amatör, som jag kan kalla hobby?
Kan det vara så att jag ägnar mig åt reaktionärt klassförräderi?
Britter av bättre familj och bättre tider skulle förstås aldrig ha varit så vulgära att de hade ett yrke, de hade bara hobbyer. Dilettantsällskapet, bildat på 1730-talet, valde sitt namn helt utan ironi. Själva poängen var att medlemmarna – endast inbjudna kunde gå med – var amatörer. Bara strebrar i medelklassen hade yrken. Det var den attityden som de Coubertin tog med sig när han återupplivade de Olympiska spelen. Men till och med där har medelklassens fackmässiga klättrande ersatt de gamla idealen. Sedan 1992, läser jag, tillåts ”i princip” professionella idrottare i alla grenar.
Nu är dilettant ett skällsord och ”amatör” en omskrivning för att något görs illa. Det är ytterligare ett utslag för den medelklassens diktatur som håller oss alla i sin uppåtsträvande järnhand.
Kanske är det rent av så att jag borde skämmas för att jag har så mycket tid över. Kan det vara så att jag ägnar mig åt reaktionärt klassförräderi?
Det skulle möjligen förklara gåtan varför så många följer varje stavtag i skiathlon och varje tonartshöjning i Mello: det är en godkänd sysselsättning för en medelklass med tid över. När bilen är tvättad för tredje gången och köket inte kan renoveras en gång till, måste medelklassen hitta en sysselsättning, för att inte framstå som sysslolösa dilettanter. Då kommer de Olympiska spelen och Melodifestivalen, två numera utpräglat professionella arrangemang, till dess räddning.
Kanske är jag något på spåret. Eller så behöver jag verkligen en hobby.
***
