När berättelsen blir viktigare än sanningen
Alla kan vaska fram en snyfthistoria eller ett hjältedåd, det är så propaganda tillverkas.
När jag i början av 2000-talet gick formlinjen på Beckmans designhögskola fick jag narrativ-allergi. Ingenting fick nämligen formges utan att också förklaras skriftligt. Betraktaren skulle följa processen, förstå hur formgivaren hade tänkt, gärna veta något om upphovsmakarens bakgrund. Berättelsen gav tinget mervärde. Förr skulle verket tala för sig självt, nu blev personen bakom allt viktigare. Av sådana idéer fick identitetspolitik och woke skjuts. Det är bara en jävla stol – ville jag väsa – sitt i den eller låt bli!
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Människan älskar berättelser, gärna lättfattliga och uppbyggliga. Det blir särskild viktigt när vi inte längre enas kring gemensamma sagor vid lägerelden. Reklambyråerna övermannade oss med storytelling när kyrkan slutade trollbinda församlingarna. I dag kan man knappt köpa en chokladkaka eller en flaska juice utan att få med en fantastisk historia om just denna unika produkt, och om någons enastående farmors mor som grundade företaget.
När kommunikatörerna beskriver världen blir sanningen oviktig. Vad som räknas är hur historien förpackas, vare sig omslagspapperet är historiskt korrekt, eller strösslat med överdrifter och krystade fantasier.
Henrik Sjögrens text ”Ljuger Polisen?” visar att när något går dåligt är narrativet att det är samhällets fel, går det bra har polisen fixat biffen. Polismyndigheten har ungefär två hundra anställda kommunikatörer som slipar orden och tillrättalägger historien så att myndighetens anseende gagnas, inte vi medborgare i vars tjänst Polisen verkar.
I en intervju i Judisk Krönika (nr 1/2025) delar regissören Lukas Moodysson en kommentar som han fick av en ung kvinna efter att han givit stöd till gisslan och Hamas offer vid Nova-festivalen den sjunde oktober 2023:
”Fel! De var inte oskyldiga offer, de är en del av ett system. De hade ett raveparty utanför ett koncentrationsläger, utanför Auschwitz. Det är tydligt att du inte kan särskilt mycket om Palestina och dess historia.”
Först tar jag det bokstavligt och förstår inte varför kvinnan refererar till ett tyskt förintelseläger i Polen på 1940-talet. Hur är det med geografikunskaperna? Sedan går det upp för mig vilket narrativ som åsyftas. Det är utomhusfängelse-berättelsen, den om svälten och misären i det tättbefolkade Gaza, som traderats av de flesta medier sedan Israel 2005 tömde landområdet på judar och överlämnade det till palestinierna.
Det är förvånande hur fort narrativ kan ändras för att passa sin nutid. Gaza presenterades – trots generösa bistånd och Hamas-ledarnas svindlande rikedomar – som ett fängelse. Men kriget hade knappt startat när TikTok började fyllas av helt andra bilder av förr och nu. Plötsligt hade Gaza varit paradiset på jorden, stränderna vackrare än i Tel Aviv, köpcentren hade gnistrat i guld och bågnat av lyxartiklar, restaurangernas menyer hållit Guide Michelin-klass. Det var så långt ifrån utomhusfängelse – eller förintelseläger – man kunde komma. Men nu var allt förstört, på grund av Israel och sionismen. Två diametralt olika bilder, samma slutsats.
När Kenneth Hermele skrev boken Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen upptäckte han att den fastslagna idén, att judar inte hade stått upp mot nazisterna – som bland annat fått spridning via Hannah Arendt – var historiskt felaktig. Arendts bild av den förtryckte europeiske juden användes i sin tur i Israels tillblivelse för att väcka tanken på en ny slags medborgare, den rakryggade, orädde israelen.
Även narrativet om greve Folke Bernadottes projekt ”De vita bussarna” präglades av Arendts bild av den böjde juden. Aktionen för att vid krigsslutet få hem skandinaver (bland andra svenskfödda kvinnor gifta med tyskar) där judar fick restplatserna, paketerades sedan om till en hjältesaga med greve Bernadotte som judarnas befriare. Han blev FN:s fredsmäklare och lade grunden till hjälporganisationen UNRWA. I dag påminner historikern Einat Wilf om att mycket av dagens kaotiska situation kan tillskrivas Bernadotte. Greven initierade idén om evig flyktingstatus och cementerade det låsta läge som ännu råder. Dubiösa hjältelegender kan ställa till det i generationer.
Narrativ kan sockras och saltas. Alla kan vaska fram en snyfthistoria eller ett hjältedåd, det är så propaganda tillverkas. Man blir lätt dragen vid näsan, men det som sägs ha hänt i går ska inte ligga till grund för morgondagen. Ibland är en stol bara en stol, eller möjligen ett säte på bussen.
***
När jag i början av 2000-talet gick formlinjen på Beckmans designhögskola fick jag narrativ-allergi. Ingenting fick nämligen formges utan att också förklaras skriftligt. Betraktaren skulle följa processen, förstå hur formgivaren hade tänkt, gärna veta något om upphovsmakarens bakgrund. Berättelsen gav tinget mervärde. Förr skulle verket tala för sig självt, nu blev personen bakom allt viktigare. Av sådana idéer fick identitetspolitik och woke skjuts. Det är bara en jävla stol – ville jag väsa – sitt i den eller låt bli!
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Människan älskar berättelser, gärna lättfattliga och uppbyggliga. Det blir särskild viktigt när vi inte längre enas kring gemensamma sagor vid lägerelden. Reklambyråerna övermannade oss med storytelling när kyrkan slutade trollbinda församlingarna. I dag kan man knappt köpa en chokladkaka eller en flaska juice utan att få med en fantastisk historia om just denna unika produkt, och om någons enastående farmors mor som grundade företaget.
När kommunikatörerna beskriver världen blir sanningen oviktig. Vad som räknas är hur historien förpackas, vare sig omslagspapperet är historiskt korrekt, eller strösslat med överdrifter och krystade fantasier.
Henrik Sjögrens text ”Ljuger Polisen?” visar att när något går dåligt är narrativet att det är samhällets fel, går det bra har polisen fixat biffen. Polismyndigheten har ungefär två hundra anställda kommunikatörer som slipar orden och tillrättalägger historien så att myndighetens anseende gagnas, inte vi medborgare i vars tjänst Polisen verkar.
I en intervju i Judisk Krönika (nr 1/2025) delar regissören Lukas Moodysson en kommentar som han fick av en ung kvinna efter att han givit stöd till gisslan och Hamas offer vid Nova-festivalen den sjunde oktober 2023:
”Fel! De var inte oskyldiga offer, de är en del av ett system. De hade ett raveparty utanför ett koncentrationsläger, utanför Auschwitz. Det är tydligt att du inte kan särskilt mycket om Palestina och dess historia.”
Först tar jag det bokstavligt och förstår inte varför kvinnan refererar till ett tyskt förintelseläger i Polen på 1940-talet. Hur är det med geografikunskaperna? Sedan går det upp för mig vilket narrativ som åsyftas. Det är utomhusfängelse-berättelsen, den om svälten och misären i det tättbefolkade Gaza, som traderats av de flesta medier sedan Israel 2005 tömde landområdet på judar och överlämnade det till palestinierna.
Det är förvånande hur fort narrativ kan ändras för att passa sin nutid. Gaza presenterades – trots generösa bistånd och Hamas-ledarnas svindlande rikedomar – som ett fängelse. Men kriget hade knappt startat när TikTok började fyllas av helt andra bilder av förr och nu. Plötsligt hade Gaza varit paradiset på jorden, stränderna vackrare än i Tel Aviv, köpcentren hade gnistrat i guld och bågnat av lyxartiklar, restaurangernas menyer hållit Guide Michelin-klass. Det var så långt ifrån utomhusfängelse – eller förintelseläger – man kunde komma. Men nu var allt förstört, på grund av Israel och sionismen. Två diametralt olika bilder, samma slutsats.
När Kenneth Hermele skrev boken Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen upptäckte han att den fastslagna idén, att judar inte hade stått upp mot nazisterna – som bland annat fått spridning via Hannah Arendt – var historiskt felaktig. Arendts bild av den förtryckte europeiske juden användes i sin tur i Israels tillblivelse för att väcka tanken på en ny slags medborgare, den rakryggade, orädde israelen.
Även narrativet om greve Folke Bernadottes projekt ”De vita bussarna” präglades av Arendts bild av den böjde juden. Aktionen för att vid krigsslutet få hem skandinaver (bland andra svenskfödda kvinnor gifta med tyskar) där judar fick restplatserna, paketerades sedan om till en hjältesaga med greve Bernadotte som judarnas befriare. Han blev FN:s fredsmäklare och lade grunden till hjälporganisationen UNRWA. I dag påminner historikern Einat Wilf om att mycket av dagens kaotiska situation kan tillskrivas Bernadotte. Greven initierade idén om evig flyktingstatus och cementerade det låsta läge som ännu råder. Dubiösa hjältelegender kan ställa till det i generationer.
Narrativ kan sockras och saltas. Alla kan vaska fram en snyfthistoria eller ett hjältedåd, det är så propaganda tillverkas. Man blir lätt dragen vid näsan, men det som sägs ha hänt i går ska inte ligga till grund för morgondagen. Ibland är en stol bara en stol, eller möjligen ett säte på bussen.
***
