Det är trendigt att hata Israel och judar
Om någon någonsin igen tycker att det är ofattbart att Förintelsen kunde ske, så kan hösten 2023 och vår nutid användas som en studie i normalisering av judehat.
Toppbild: AP
Hur återkallar man ett leende? Jag har haft för vana att le mot mina medmänniskor – kända som okända. Snubblar någon in i mig fyrar jag av ett leende i stället för att sura. Eter sjunde oktober är jag inte längre densamma – jag utgår inte från att så gott som alla har goda avsikter. Min blick är vaksam och misstänksam, leendet har slocknat.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I slutet av september fick jag i uppdrag av kulturtidskriften Judisk Krönika att intervjua teaterregissören Vera Berzak om hennes pjäs Moderslinjer. Berzak är född i Ryssland, uppvuxen i Israel och bor nu i Göteborg.
En vecka innan allt förändrades läste jag hennes manus. Det handlade om döttrar och mödrar, att vara främmande för sitt barn, därför att en judisk mamma sällan föder på samma plats där hon själv blivit född. Hon är en främling där hennes barn smälter in. Men barnet växer upp, hotas, flyr och upprepar mönstret. Diaspora, förföljelse, generationstrauma. Efter sjunde oktober läste jag pjäsen igen och märkte att något fattades. Den pågående katastrofen hade trängt sig ovanpå de gamla fasorna, samtidigt som den också hade aktualiserat dem.
Den 30 oktober träffade jag Berzak. Massakrernas omfattning hade börjat sjunka in, vi visste vilka som hade mördats, och vilka som kidnappades och hölls som gisslan. Vi såg också redan då vad Israels krig mot Hamas i Gaza gjorde med opinionen. Vi var två stukade kvinnor som drömde mardrömmar. Flera av våra vänner hade kommit ut som fiender. Berzak sa att hon, liksom jag, inte längre ville le mot folk och sedan ångra sig när de avslöjade sig som antisemiter. Hon förklarade att kultursektorn var full av kollegor som ensidigt bestämde vem som var svagast och vem som skulle hatas. Hon berättade också om hur hon som liten hörde morföräldrarna tala om de ryska pogromerna.
– Jag trodde att jag förstod vad de pratade om, men inte förrän nu förstår jag.
Hon hade ändrat i pjäsen, lagt till scener. I en springer människor i panik och tankarna gick till flykten från musikfestivalen Nova. En flykt genom öknen, den judiska historien som upprepar sig genom årtusenden, nu och då sammanflätade. Pjäsen fungerade igen. I februari är det premiär i Göteborg, därefter i Stockholm.
När allt omkring mig var mörker och människor jag trodde bättre om kom ut som fullblodsantisemiter fick jag tips om podden Unapologetic – The Third Narrative. Den blev en livlina till vett och sans. Podden drivs av Amira Mohammed och Ibrahim Abu Ahmad, två palestinier bosatta i Israel. Båda tillhör fredsrörelsen, tycker olika om mycket, men låter varandra tala till punkt och lyssnar respektfullt. Deras bild av verkligheten och hur de vinnlägger sig om att noggrant definiera konfliktens ord och uttryck inger en smula hopp. Senast gästade en amerikansk-judisk sionist podden, med nyfikenhet och värme turades alla om att ställa frågor och förklara.
Nu har hundra dagar av galenskap passerat, i flödet dyker en filmsekvens upp, Hamas är avsändare. Skakig kamera, fyra unga tjejer sitter uppradade, fortfarande gisslan i Gaza. Deras ansikten är blodiga och sönderslagna, rörelserna ryckiga, blickarna flackar. En av dem har ett vitt lakan placerat precis under hakan, jag vågar inte tänka på vad som döljs inunder. Trots att filmen bara är några sekunder lång är den som ett teaterstycke i miniatyr, via näthinnan karvar den sig in i hjärnbarken och genererar nya mardrömmar.
Samtidigt fortsätter anti-israeliska protestlistor att poppa upp som svampar en regnig höstdag, ingen kräver något av Hamas, de låga förväntningarnas rasism förkläds till omsorg och frihetskamp. Protestlistorna fortsätter att urholka betydelsen ur ord som ”folkmord” och ”folkfördrivning”. Det är trendigt att hata Israel och judar. Om någon någonsin igen tycker att det är ofattbart att Förintelsen kunde ske, så kan hösten 2023 och vår nutid användas som en studie i normalisering av judehat.
Där starka känslor uppstår kommer politikerna gärna och nosar. Snart infaller 27 januari, Förintelsens minnesdag. Att använda judar som slagträ i debatter är en egen sport inom politiken, och den 27 januari avgörs populism-SM. Det är den dag om året då alla politiska partier, influensers och media skenheligt låtsas att de bryr sig om judar, från ottan till sena kvällen.
De mördade i Förintelsen var de goda judarna, de som inte ställde till besvär eller hade något eget land att fly till eller försvara. De överlevande är den sista länken till de goda judarna, snart är det bara besvärliga judar kvar. Så ni får ursäkta om jag inte ler.
***
Läs även: Det finns tjej-Hitlers överallt
