När verkligheten inte passar journalisternas mall

För två månader sedan hörde en journalist från The Economist av sig och ville intervjua mig om kvinnors situation i världen. Jag tyckte det lät fint och meningsfullt, så jag tog till och med en semesterdag för att kunna träffa honom i lugn och ro. Efter alla år som offentlig person antog jag att han visste vem jag var och vad jag arbetat med, som till exempel kampen mot hedersförtryck och mot islamister som försöker begränsa kvinnors frihet. Jag förstod snabbt att han inte hade en aning.

Han ville att jag skulle berätta om de där dramatiska ”kulturkrockarna” jag måste ha upplevt när jag kom till Sverige. Jag berättade att mina största kulturkrockar nog snarare inträffade mellan mina far- och morföräldrar i Kurdistan – min farfar Mele Zeki, en modern imam som på i början på 1960-talet skickade sina döttrar på internatskola, och min mormor, som ansåg att en kvinnas främsta uppgift var att hålla sig hemma och inte ställa till med bekymmer. Journalisten blev förvirrad. Det var nämligen inte den berättelse han beställt.

Han hade sin egen färdiga mall: en familj i Saudiarabien där en man förbjudit sin fru att jobba. Men kvinnan hade kämpat i ett år och mannen hade till slut givit med sig och låtit henne att börja arbeta. Och nu skulle jag alltså bekräfta att detta minsann sker även i Sverige. Han ville hitta en man som hade ändrat sina värderingar i Sverige. Jag försökte förklara att i min omgivning vore det onaturligt om någon kvinna inte fick jobba. Även i konservativa familjer som vi känner arbetar kvinnor. 

Journalisten antecknade ingenting. Jag gav fel svar.

Vid ett tillfälle råkade jag nämna att min mans familj var ganska konservativ. Då glittrade journalistens ögon: ”Var det i Sverige han ändrade sina värderingar?” När jag berättade att min man tillhörde vänsterrörelsen i Kurdistan på 1970-talet, en rörelse som kämpade för jämställdhet, förbjöd tvångsäktenskap och hedersmord och uppmuntrade kvinnor att studera vidare, såg han ut att tappa fotfästet. Inget passade in i hans förutbestämda mall. 

Mot slutet glimmade hans förhoppning åter till när jag nämnde att min mamma ville uppfostra mig till en ”ordentlig flicka”. Han frågade genast om hon motsatte sig att jag skulle arbeta. Jag skrattade och förklarade att min mamma själv jobbat – varför skulle hon vilja begränsa mig? Nej, hennes kamp handlade om att få mig att bädda sängen, något jag aldrig lärde mig och fortfarande inte behärskar. Då tittade han ner och mumlade att det ju var fullt normalt att försöka uppfostra tonåringar. Det var uppenbart att mitt icke-bäddande tyvärr inte gick att använda som bevis för strukturellt förtryck.

Det här var inte första gången som journalister kommer med färdigskrivna manus och bara vill att jag läser innantill. För många år sedan skulle ett tv-team intervjua mig för ett program om Sveriges historia. De ville absolut filma mig ”hemma”. Eftersom jag inte släpper in journalister i mitt riktiga hem lånade vi en lägenhet av en bekant. De frågade vad jag tyckte var bäst med att komma till Sverige. Jag sa: friheten att läsa vilka böcker jag vill och lyssna på vilken musik jag vill. Det blev knäpptyst. Jag antar att de hade hoppats på ”min första riktig-vatten-kran-upplevelse”.

De bad mig att diska framför kameran. Jag trodde – på fullaste allvar – att de hade hört att disk är det enda hushållsarbete jag bemästrar. (Första gången jag dammsög var när jag nästan fyllde 45. Det var en stor dag för hela familjen.)

Medan jag stod där och diskade frågade journalisten: ”Var det inte fantastiskt att se rinnande vatten för första gången?” Jag trodde han drev med mig och frågade vad han menade. Då undrade han alltså om jag över huvud taget sett rinnande vatten innan jag kom till Sverige. Jag berättade att mina farföräldrar bodde i ett höghus i Diyarbakir med samma standard som i Sverige, och att även i den lilla byn där min pappa jobbade hade vi rinnande vatten vid vårt hus och dessutom en pool. Det var inte rätt svar.

Jag föreslog att vi borde göra intervjun hos mina föräldrar. När de kom dit och såg tusentals böcker i bokhyllorna blev de alldeles stumma. Pappa som älskar läsa böcker berättade att han läste Strindberg redan som ung i Kurdistan. Journalisterna såg ut som två personer som plötsligt insett att världen var lite mer komplex än deras manus antytt.

De gjorde en timmes lång intervju. Den sändes aldrig.

Jag tror inte heller det blir någon artikel i The Economist. Bra så. Men att det finns journalister som bygger sina artiklar på fördomar och djup okunskap oroar mig.

***

Läs även: Kulturkrocken mellan Kurdistan och Sverige var ingenting

Läs även: Dödad för tron på värdigt liv