Nato innebär slutet på en förljugen säkerhetspolitik
Sverige har inte varit neutralt sedan 1940. Det är på tiden att de dubbla budskapens politik ersätts med en öppen allians.
Toppbild: TT
Sedan det historiska mötet i Vilnius har Nato-motståndare, med sorg i blicken, återkommande talat om ett svenskt medlemskap som ett avslut av den svenska neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Det säger en del om den historielöshet som präglar den förljugna svenska självbilden. Sverige har varken varit alliansfritt eller särskilt neutralt på länge, om än någonsin. I realiteten har Sverige i varje hotfullt läge kringskurit neutralitetsdoktrinen eller ingått hemliga allianser för att värna de egna intressena.
Det går med andra ord inte att med hedern i behåll förespråka militär alliansfrihet samtidigt som initiativ för ett alltmer institutionaliserat samarbete med en militärallians som Nato tas. Diskrepansen mellan retorik och beslut finns på alla politiska områden, men när det kommer till säkerhetspolitiken blir den än mer uppenbar – och problematisk – än i andra frågor.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Efter kalla kriget byggde Sverige ett allt starkare samarbete med andra länder, vilket i sin tur innebar ett närmande till Nato. Den solidaritetsförklaring som återkommer i utrikesdeklarationen innebar att Sverige förväntats ge stöd till andra EU- och nordiska länder (de flesta Nato-medlemmar) i händelse av kris eller krig, och vice versa. Därutöver har Sverige ingått en rad formella samarbetsavtal med Nato, inte minst genom Natos Partnerskap för fred, liksom att Sverige deltagit i ett antal Nato-ledda insatser i alltifrån Bosnien till Afghanistan och Libyen.
Inte går det heller att tala om någon neutralitetspolitik, i ordets sanna bemärkelse, givet det svenska agerandet under andra världskriget. I boken Den stora lögnen: ett säkerhetspolitiskt dubbelspel i alltför många akter gjorde freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell redan i början av 1990-talet upp med den svenska myten.
Agrell visade hur Sverige konsekvent hållit sig utanför konflikter genom att ducka för militära hot, i syfte att prioritera den nationella egennyttan. Det svenska agerandet praktiserades i det dansk-preussiska kriget på 1860-talet, under de två världskrigen, liksom under mellankrigstiden gentemot de övriga nordiska länderna. Agerandet skyddade visserligen Sverige från krig, men väckte ogrundade förhoppningar hos andra länder om Sveriges möjligheter att bistå.
Enligt Agrell övergav Sverige neutraliteten den 8 juli år 1940 när Sverige och Tyskland enades om transittrafiken genom Sverige. Avtalet innebar att Sverige i praktiken lämnade ett avgörande militärt bistånd till ett krigförande land. Att avtalet presenterades som en trafikteknisk fråga, för att inte uppröra den svenska opinionen, illustrerar eftergiftspolitiken premisser.
Den utrikespolitiska ”skuld” som byggdes upp under andra världskriget resulterade i uppfattningen inom delar av Socialdemokraterna, att Sverige behövde gå Sovjetunionen till mötes. Något Sovjet givetvis genast utnyttjade genom att börja ställa krav av olika slag, bland annat i form av den så kallade baltutlämningen och senare under 1980-talets ubåtskris.
Det som utkristalliseras är de dubbla budskapens politik; ett öppet budskap åt folket, ett annat dolt i kontakterna med länder vi i hemlighet samarbetade med. Agrell konkluderade att Sveriges linje varken var neutral eller alliansfri, utan baserades på att vi i hemlighet sökte skydd under den ena stormakten, samtidigt som vi försökte blidka den andra.
Sverige har således lyckats hålla sig utanför krig, inte genom att vara moraliskt högtstående, utan genom att balansera mellan maktblocken tack vare en cocktail av eftergifter och hemliga allianser. Vår säkerhet har med andra ord byggt på att andra vågat ta de strider som vi duckat för. Nato-medlemskapet markerar därmed inte enbart en början, utan minst lika mycket ett välkommet avslut.
Läs även: Okända frihetskrig i Sveriges närhet
