Kanske finns det fortfarande hopp om ett demokratiskt Turkiet

På inbjudan av försvarsalliansen ansöker Sverige om att bli medlem i NATO. Turkiet ställer motkrav. Bilaterala förhandlingar inleds. Ministrar möts. Vi som följer processen via svenska medier börjar ana oråd. Vad kräver Turkiet egentligen och hur tillmötesgående är Sverige? Vilka kan utvisas? Hur får man protestera? Var går den röda linje som sätts av rättsstatens principer och respekten för de mänskliga rättigheterna? 

Ganska snart upptäcker vi att Sveriges förhandlingsmotpart, ytterst president Erdogan, verkar vara en rigid och lättkränkt person. 

Den 28 november 2022 skrev jag ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson i SvD kultur där jag ställde frågan om NATO var viktigare än mänskliga rättigheter. Den 6 december svarade statsministern på mitt öppna brev. Även om han inte svarade på mina frågor blev jag glad att han så tydligt framhöll de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Regimtrogna medier i Turkiet gick omedelbart igång och utmålade mig som terrorist. Med den stämpeln kan jag inte längre besöka min gamla hemstad och hälsa på släkt som bor kvar. Men  när jag tänker på vad som drabbar människor i Turkiet som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, skäms jag över att jag ens funderade över den lilla uppoffring jag gör. 

Jag tänkte också vilket fantastiskt land Sverige är, där statsministern ändå väljer att svara på mitt brev och därmed kasta grus i förhandlingarna med Turkiet. Det hade varit enklare att låta bli. 

Samma dag som jag anklagades för att vara terroriststödjare, slog en parlamentsledamot från Erdogans AKP-parti en oppositionspolitiker så hårt i huvudet att han fick hjärtstillestånd och vårdades på intensiven. I mitt stilla sinne undrar jag var Erdogan bör leta efter terrorister – i Turkiets parlament eller på debattsidorna i svenska morgontidningar. 

Tisdagen den 4 april fastslog Förvaltningsrätten i en dom att det var fel av polisen att neka tillstånd för koranbränningar utanför Turkiets och Iraks ambassader. Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu kommenterade domen med orden "Nazisterna började med att bränna böcker… sedan samlade de människor i läger och brände dem för att uppnå sina slutgiltiga mål".  

Avsiktligt vilseledande använder Cavusoglu yttre likheter, i det här fallet en brinnande bok, för att jämställa yttrandefrihet i en sekulär demokratisk stat med det systematiska utplånandet av oliktänkande i en fasciststat. 

Den turkiska regeringens oförmåga att hantera följderna av den stora jordbävningen den 6 februari i år vändes mot Erdogan och AKP-partiet. Allt eftersom det stod klart att förödelsens omfattning berodde på byggfusk och korruption, skärptes missnöjet. Kritiken mot Sverige hamnade i skymundan under ett tag. Nu, när allting ser mörkt ut för Erdogan, använder han nazistkopplingen för att piska upp hatet mot Sverige igen. Det är bra att Sverige inte svarade. Till slut har även vår oerfarne utrikesminister Tobias Billström lärt sig att Erdogan vet att utnyttja varje tillfälle, när Sverige verkar vara redo att trampa över den röda linjen. 

Den 14 maj är det parlamentsval och presidentval i Turkiet. Efter 20 år med Erdogans korrupta regim har oppositionen från vänster till höger, inklusive det religiösa partiet, kommit överens om att gå till val som en enad front med en presidentkandidat, Kemal Kilicdaroglu från CHP, och därmed stärka sina chanser att vinna. Den populära oppositionspolitikern från CHP, Sezgin Tanrikulu, som bor i den kurdiska staden Diyarbakir, lyckades redan i valet 2011 och de näst följande valen försäkra sig om en plats i parlamentet, genom att ställa upp som kandidat i Istanbul. Kurdiska väljare i Diyarbakir tvekar att lägga sin röst på en kandidat från det kemalistiska partiet CHP, men i Istanbul är CHP starka. 

Naturligtvis försöker Erdogan förhindra att en så populär och dessutom internationellt känd kritiker återväljs. Hans motdrag nu är att försöka få Tanrikulus immunitet som parlamentsledamot hävd, så att han kan åtalas för ett förment brott, som består i att han har begärt en undersökning av den turkiska arméns förmodade användning av kemiska vapen.  

Försöket att åtala Tanrikulus har lett till ett ökat engagemang bland kurder för det kemalistiska partiet CHP, så även i min släkt i Sverige. Pappa ringer alla släktingar och vänner för att uppmuntra dem att rösta på Tanrikulu. Det blir som ringar på vattnet, min pappa och hans släktingar känner tusentals människor i Diyarbakir. 

Själv är jag förvånad över att de ännu orkar hoppas på en förändring i Turkiet. Jag var bara fyra år när jag först förstod att en dag skulle något förändras och allt bli bättre. I dag, 52 år senare, har mina släktingar ännu inte gett upp hoppet om ett demokratiskt Turkiet.

***

Läs även: Problemet är bara att karln är så lättkränkt

Läs även: "Maktkuppen går långt utanför Botkyrka"