Nigella serverar inga moralkakor – bara väldigt goda kakor

När vi nu lämnar vabruari bakom oss kan jag konstatera att denna geopolitiskt och metereologiskt iskylda månads bästa överraskning blev att Nigella är ny kolumnist i FT Weekend. För oss som levt ett tag behöver Nigella Lawson inte någon närmare presentation: hon har med inbjudande tv-flirtig blick lagat mat i sitt bokfyllda kök och varit en huslig gudinna i flera decennier. Med närvaro, kunskap, och ett bitvis tragiskt privatliv har hon trots sin överklassbakgrund (där Nigel Lawson, hennes far, var minister under Thatcher-åren) omfamnats av de breda lagren. Hon är en människa i offentligheten som sparat på sin person och aldrig gråtit ut i skvallerpressen. Det finns en stoisk och aningens bräcklig aura kring Ms Lawson som inger respekt.  

How to Eat kom ut 1998 och slog ner som en kokboksbomb eftersom den saknade bilder. Om man vill lära sig engelska och skrivandets konst samtidigt som man blir hungrig är det här ett förstklassigt verk. Jag köpte mitt exemplar på The Conran Shop i London, prislappen sitter kvar. Den kostade £15 eftersom det här var en tid då böcker var dyra – och inte klickades, utan bars hem. Märk väl att titeln handlar om hur man äter, inte hur man lagar mat. För mig är kokböcker främst en humörsättande inspirationskälla. Jag följer sällan recept om det inte handlar om bakverk där måtten är så centrala för puddingens utfall. Ganska få kockar var intresserade av text 1998.

Men Nigella är journalist, och hade kolumnistens perspektiv på mat som en del av det levda livet, där matlagning som tröst eller intervention inte var skämmigt utan snarare naturligt. Försök att inte laga mat för att imponera, råder hon, men om du ändå har ett behov att slå dina gäster med häpnad föreslår jag att du gör en spetskålssallad med rostade kastanjer och sidfläsk. Vi söker ju ofta kontakt med en känsla, en stämning, när vi äter. Och det förstod Nigella. Hon serverade inga moralkakor, bara väldigt goda kakor med Vahlrona-choklad, citron, vanilj, nötter, sprit eller bär.  

Boken är en fröjd att läsa, skriven i ett uppmuntrande idiom. Här ges tips på hur man kan tänka för lunch på landet, en höstmiddag, om man vill preparera maten innan teatern, eller om man äter ensam. Den bygger också på föreställningar om hur man åt och umgicks före internet-tiden, innan Instagram-kockar började baka bröd som ett slags förspel, ofta utan ljud eller nödvändiga instruktioner. Numera klipps virala matinslag som om en femrättersmiddag tar 1.27 att sno ihop. ”To cook the turkey, proceed as follows” står det i How to Eat och jag drabbas av den beklagliga boomer-nostalgi som så ofta kommer över mig nuförtiden. Saker fick ta tid dåförtiden, funderar jag, medan tonårssonen rör ut proteinpulver i sin kvarg, en gegga han statiskt konsumerar stående vid köksbänken.

Att äta tillsammans, att bryta bröd med dem man älskar eller åtminstone tillfälligt bjudit hem, riskerar att bli sällanföreteelser eftersom mat i vår tid så starkt förknippas med hälsa. ”Ingen alkohol, jag tränar för maraton”, kan vem helst haspla ur sig. Rårakan med löjrom jag förberett och valt vin till intas med kranvatten av den tunnhårige maratonmannen. Nästan alla har allergier, preferenser, intolerans, äter bara djur utan ögonfransar, endast ekologiskt, helst vilt. Tomater är inflammationsdrivande, socker livsfarligt. Det finns inte en enda rad om sådant i Nigellas bok – däremot upplysningar som ”any vegetable, more or less, can argue its case here”.  

Alla känner till tidningsdöden. Men Financial Times helgbilaga är ett ljusrosa broad sheet som med framgång gör reportage, skriver om politik och kultur, och snart också publicerar Nigellas ord om mat och hur vi äter. Kanske är det nu det vänder, både för papperstidningen och matkulturen? Det vore i så fall den bästa ordination Nigella Lawson trollat fram.

***

Läs även: Anna Victoria Hallberg: Det finns en öppen plats bortom algoritmernas cynism

Läs även: Anna Victoria Hallberg: Inget kan mäta sig med den perfekta vita t-shirten