Nu ångrar jag att jag gav bort farfars salongsgevär

Nina Lekander möter en stridsvagn på Öland och önskar att hon hade farfars gamla salongsgevär i behåll.

Livet pågår på landet. I mitt fall Sydöland dit jag anlänt med min miljöbil Volvo 240 kombi från 1985. Hon är i toppform tack vare sonens mekaniska och elektriska omsorger i Stockholm och har fått beröm av tidigare problemlösare som Göran och Kjelle. De könar henne som en han, men hon heter faktiskt G-häxan. Kostade över 1 000 spänn att tanka henne när vi körde ner från Stockholm.

Ibland dammar bilen igen av vad som sägs vara pollen från Ukraina. Blott ett av tecknen på Rysslands fasansfulla krig. Ett annat är de enorma rapsodlingar – vackert flaggande mot himmelsblått – som våra bönder har rekordsatsat på i år, trots de höga priserna på diesel, konstgödsel och kraftfoder. Men pröjset för raps har å andra sidan också stigit till följd av kriget. Kanske är pollenbomberna även öländska, det tyder de små gula blomster som sprids i såväl trädgårdar som tallskog. En invasiv specialoperation?

Häromdagen då jag körde G-häxan på 136:an från Färjestaden till Degerhamn såg jag till min förvåning en gigantisk stridsvagn någonstans i höjd med Eriks­öre. Flankerad av en nästan lika stor militärbil och några baskerklädda militärer. Att den där tunga pansarprylen över huvud taget kunde köra över den 50-årsjubilerande gamla bron!

Väl hemma konkurrerade överljudsplan med gök och tjatiga ringduvor i skyn. Vilket till skillnad från förr kändes mer tryggt än läskigt. Jag har tagit intryck av de öländska röster, bland andra Ölandsbladets chefredaktör Peter Boström, som har skrivit (2/5–22):

Gotland och Bornholm har mobiliserats. I förra veckan gav svenska regeringen besked om ny försvarsmiljard till Gotland, vilket ska användas till kasernbyggnader för värnpliktiga och sjukvårdsberedskap. Våra öländska 18-19-åringar kommer alltså att förläggas till Gotland för sin värnplikt, medan Öland fortfarande står utan annan militär närvaro än hemvärnet. Trots att det i princip är lika nära till Kaliningrad från Långe Jan som det är från Hoburgsgubben.

Ett par dagar senare (4/5–22) berättade ÖB om de S-märkta kommunalråden Matilda Wärenfalks och Ilko Corkovics skrivelse till försvarsminister Peter Hultqvist:

I våra ögon är Öland en av de viktiga strategiska öarna i Östersjön som motiverar militär närvaro. Vi får dagligen samtal från oroliga medborgare angående det försämrade säkerhetsläget. Med anledning av ovanstående skulle vi vilja ha svar på följande frågor: Hur ser regeringen på Ölands militärstrategiska betydelse? Vilken hotbild finns mot Öland och hur kan vi möta denna?

Vad man kan se har Hultqvist ännu inte svarat. Och jag har då inte heller några svar. Eller försvar. Noterar dock att totalförsvarsplikten har förlängts till 70 år, till skillnad från i 1961 års ”Om kriget kommer” där den gäller alla mellan 16 och 65 år.

Okej. Jag har gått Blå stjärnans både häst- och allmänt djurskydd i ungdomen och minns att mamma och mormor tyckte att det var toppskoj att vara lottor på Öland under andra världskriget. Medan pappa berättade roliga historier om beredskapen vid norska gränsen: Fruset bajs från höga höjder fick tyskarna att tro på skottsalvor.

Men så mycket prepping kan jag inte yvas över. Har torrvaror och konserver samt en del kontanter, även i form av gamla Selmasedlar à 20 kronor. Men ingen vevradio. Ej heller har jag fyllt på min hopvikbara vattendunk inhandlad på ÖoB. Där man förr köpte försvarets hudsalva och armépälsar utan en tanke på strid. Fickorna var stora nog att rymma hästskor och pocketböcker.

Som fotnot: Jag har en kofot vid ytterdörren, ett par yxor vid bakdörren och en lie i källaren. Ångrar bara att jag gav bort pälsen till Bengt Ohlsson och farfars salongsgevär till byskytten Ruedi för några decennier sedan. Ändå ropar jag med Åke Hodell och general Bussig:

I gevär!

***

Text:

Toppbild: Karl Melander / AP