Moder Svea behöver dig! Var är du?

ÖB vill snabbanställa 2 000 personer till ­försvaret. Men försvarsmakten dras med dåligt rykte som ­arbetsgivare. Och långa ledtider.

Text:

Bild: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN/SVD/TT

Personalförsörjningen till försvaret blir en flaskhals när Sverige ska snabbrusta. Materiel kan köpas från hyllan, soldater kan kallas in, men officerare är en bristvara. Och så har det varit länge.

Under kalla kriget hade Sverige ett relativt stort försvar med fina karriärmöjligheter för den som ville bli officer. Alla män var värnpliktiga, vilket krävde ett stort antal regementen med många utbildare, och det gav i sin tur en bra rekryteringsbas bland soldaterna. När freden bröt ut efter Sovjetunionens fall 1991 började nedmonteringen. Problemet var inte längre att locka ungdomar till den militära banan, utan att bli av med halvgamla officerare som inte längre behövdes. Under några år kring millennieskiftet erbjöds de som fyllt 55 år att sluta med nära nog full lön fram till pensionen. Åtskilliga skattemiljarder gick till att danka av erfarna befäl.

2010 nådde Försvarsmaktens rekryteringsmöjligheter botten då värnplikten avskaffades. Att bli yrkesmilitär sågs inte som någon säker karriärväg och svårigheten att locka ungdomar ökade. När värnplikt för båda könen återinfördes 2018 hade försvaret fortfarande dåligt rykte och det var svårt att attrahera talanger. Försvarsmakten har därför under flera år satsat stort på prisbelönta reklamkampanjer för att stärka sitt varumärke och värva ungdomar, men resultatet har varit tämligen magert.

Särskilt svårt har det varit att få kvinnor att söka och fullfölja utbildningarna, inte minst då myndigheten med ojämna mellanrum drabbats av skandaler med trakasserier och manschauvinistiskt beteende. I dag är 22 procent av Försvarsmaktens anställda kvinnor.

Politiska beslut om nedskärningar, omställningen till insatsförsvar år 2000 och tillbaka till invasionsförsvar 2015 har skapat en ryckighet och svårighet att planera personalförsörjningen. Medelåldern för yrkesofficerare är 43 år, men problemet är att ålderskurvan ser ut som ett M: Det finns många unga specialistofficerare mellan 25 och 35 år, en låg andel anställda mellan 35 och 50 och därefter en hög andel officerare mellan 50 och 60 år.

Snart är alla officerare från kalla kriget borta. 2016 infördes ett nytt pensionssystem där officerare födda före 1987 får gå i pension vid 61, de som är yngre har samma pensionsvillkor som alla andra.

– Var fjärde officer går i pension inom tio år, konstaterar Officersförbundets ordförande Lars Fresker.

Bristen på långsiktighet i försvarsplaneringen har skapat pucklar som går genom systemet. Under de närmaste tio åren ska det svenska försvaret byggas ut kraftigt, det var planerat redan före Rysslands invasion av Ukraina. Men nu ska det sannolikt gå ännu snabbare i och med regeringens nya mål om försvarsutgifter på 2 procent av BNP. I en rapport som ÖB lämnade till regeringen förra veckan om vad som kan göras redan i år för att stärka försvaret hette det:

»Försvarsmakten har identifierat personalområdet som en funktion där stor effekt kan uppnås med relativt små medel. En utökad personell tillgänglighet  … ger positiv påverkan på den operativa förmågan. Detta görs i första hand genom att anställa   … soldater och sjömän samt civila specialistkompetenser, vilket även skulle frigöra militära kompetenser för militära uppgifter.«

Och vidare: »Åtgärder inom personalområdet ger ökad handlingsfrihet och personell uthållighet under en utdragen säkerhetspolitisk kris. Det skulle även medge att Försvarsmakten kan producera och utbilda krigsförband, parallellt med att vidta åtgärder för höjd beredskap. Det ger också en högre omedelbar tillgång på stående förband för att snabbt kunna möta en angripare.«

ÖB har mandat att anställda personal, men vill ha »mer flexibla finansiella villkor kombinerat med högre anslag« och sätter målet att: »den personella förstärkningen omfattar omkring 2 000 anställda i olika personalkategorier och syftar till att öka förmågan till ledning och logistik samt ­avhjälpa brister vid beredskapsanpassningar där det i dagsläget saknas uthållighet«.

2 000 årsanställda kostar minst 1,2 miljarder kronor om året och blir en bestående utgift, medan den långa lista på materiel som Försvarsmakten snabbt behöver köpa är en engångssatsning.

För Lars Fresker och hans medlemmar i Officersförbundet ser situationen hur som helst ljusare ut än på mycket länge:

– Arbetsgivarverket har konstaterat att försvarsanställda som kollektiv haft en relativt låg löneutveckling jämfört med andra statsanställda, men när man jämför identiska individer har de klarat sig rätt bra. Det beror på att försvaret är ett slutet system där högavlönade går i pension och de nya unga rekryteras med lägre löner.

Man värvar alltså inte en byrådirektör från en annan myndighet när en överstelöjtnant går i pension. I stället flyttar alla upp ett steg i trappan och in kommer ett ungt gruppbefäl. Ett annat problem är att många officerare lämnar yrket, ofta för att jobba med civil säkerhet eller för att bli lärare. När Lars Fresker bläddrar i enkäter bland medlammarna ser han främst tre skäl:

– Många tappade tron på försvaret när värnplikten lades ner, särskilt duktiga utbildare. Andra som hoppats bli major eller förvaltare såg karriären gå i stå. Och vissa fick förstås bättre betalt i det civila.

I gengäld har Försvarsmakten anställt omkring 1 000 fler civila de senaste åren, men de har inte kompetens att utbilda eller strida. Och det tar tre, fyra år att lära upp en sergeant eller fänrik som kan utbilda de nya värnpliktiga som regeringen vill kalla in.

Även om allianspartierna får sin vilja igenom och satsar 30–35 extra miljarder om året på försvaret redan 2025 finns det knappast folk som kan nyttja materielen effektivt. Och än mindre kommer det att finnas tillräckligt med officerare som kan utbilda rekryterna på den.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt