Ögonblicket då svensk herrskidåkning kollapsade

Tillåt mig ett par spontana funderingar omedelbart efter de svenska längdherrarnas stafetthaveri, det som från tv-fåtöljen framstod som ögonblicket då svensk herrskidåkning kollapsade.

Fundering ett handlar om att de bästa skidåkarna i världen ser ut som löpare. Norrmännen har kroppar som unga pojkar. Slankare höfter och ben och smidigare muskler går inte att få fram. Precis som evolutionen har gjort att fiskar har gälar i stället för lungor, finns det en för skidåkning bäst lämpad kropp. Jag undrar om det kan vara så att Norges övertag delvis sitter i att de väger mindre än övriga världseliten? De ser onekligen ut att ha färre kilon att släpa på. Annorlunda uttryckt frågar jag mig om inte några av de andra toppåkarna faktiskt satsar för mycket på styrketräning.

Samtliga norska åkare uppvisar likadana kroppar. Ingen har en ladugårdsvägg till axlar, stora bringor eller enorma sätesmuskler. De ser ut som medeldistanslöpare med ett par kilo extra arm- och ryggmuskler. Inte för intet hette längdskidåkning i tidernas begynnelse skidlöpning. Någonstans på vägen, i samband med att skidåkningens tävlingsformer förändrades, började längdåkarna bygga extra muskler. Varför, när de allra bästa fortsatte att se ut som löpare? Vad ska åkarna ha alla de där musklerna till, som behöver släpas uppför backarna och syresättas under ett hårt lopp i kuperad terräng? Har de någon nytta av de stora skinkorna, de manliga bringorna, de enorma armarna? Utan tvekan gör sig dessa muskler bra på sociala medier och i reklambilderna, men gynnar det skidåkningen?

Väl att märka, norrmännen med sina löparkroppar stakar sig inte genom loppen, utan går fortfarande in för att utveckla en bländande teknik i diagonalåkning, och att i skejtåkningen dansa över snön oavsett dess egenskaper. För detta behövs effektiva muskler som inte väger mycket. Åkare som ser ut att ha tillbringat mycket tid i gymmet och framför spegeln blir utklassade.

Fundering två rör de svenska herråkarnas manifesta brist på kamplust. Det är förbluffande att höra åkarna själva och experterna i tv tala om brist på motivation för att laget i OS-stafetten ligger för dåligt till. Längdskidåkning är en individuell idrott. Man åker i första hand alltid för sig själv. Så att ligga sist, som Sverige gjorde redan vid första växlingen, innebär i själva verket att man slipper tänka på taktik och på att hushålla med krafterna. Det betyder att man kan ge allt för att få bästa sträcktid. För hungriga idrottare är även stafettsträckan en individuell tävling.

Besynnerligt är det därför att se hur ingen av de tre åkarna efter den svaga första sträckan satsar på att göra en magnifik egen prestation. Faktum är att första sträckans Johan Häggström som körde på bakhala skidor (vilket i sig är ofattbart, att enbart Sverige misslyckas med fästvallan), tappade minst till täten av de fyra svenskarna.

Jag kommer ihåg det som i förrgår: Åkte man i ett dåligt stafettlag fanns alltid striden om sträcksegern, viljan att göra ett bra lopp, den djupa tillfredsställelsen i att fastän lagplaceringen var usel veta att man själv kört jämnt med de bästa eller bättre.

Om detta gäller för tolv- trettonåringar på distriktsmästerskap och ungdoms-SM, hur kan det inte gälla för svenska olympier?

Lena Andersson är Fokus OS-krönikör under spelen i Milano och Cortina. Läs hennes texter här.