På Dramaten har alla ångest – det är en litterär fördel

Jenny Andreassons nyckelroman om Dramaten är mer än bara skvallrig sensation.

Det är först med en viss skepsis jag tar mig an Jenny Andreassons nyckelroman Teatern (Norstedts förlag). Hon är Dramaten-regissören som fick sin planerade Hamlet-uppsättning på Stora scen inställd 2016, bara dagar före premiären. Teaterchefen ville att de skulle skylla på sjukdom, men pressmeddelandet framstod som kryptiskt redan då. Sex år senare kommer nu alltså Andreassons egen version av vad som låg bakom. En sak understryker hon. Det handlade inte om att hon var sjuk.

Min initiala skepsis inför boken beror på hennes klart deklarerade ambition som regissör att göra ”feministiska” tolkningar av verk. Det är i mina ögon mindre intressant med kulturskapare som från början bestämt sig för att behandla sitt material med förutbestämd analys – oavsett om den är feministisk, nationalistisk, antirasistisk eller marxistisk.

Har då Jenny Andreasson gjort en feministisk tolkning av händelserna vid Kungliga dramatiska teatern under 2015, då en ny teaterchef och hans ledarskap långsamt försurar arbetsklimatet i bygget? Möjligen. Men Teatern är ingen plakatroman, långt ifrån. Snarare sällar den sig till en grupp av psykologiskt hypersensitiva självbiografiska skildringar i stil med exempelvis Maja Lundgrens klassiker Myggor och tigrar (2007) och Johan Heltnes nyutkomna Sympati för djävulen.

Det märks att Andreasson har örat och känsligheten som krävs för att skriva något djupare än en skvallrig dokusåpa mellan hårda pärmar. Hon skildrar en arbetsplats fylld av medarbetare som alla har mer eller mindre ångest, vilket är kul för läsaren och en stor litterär fördel. De öppna spjällen till det inre som skådespelare ofta behöver ha, gör ju arbetsmiljön på en teater på samma gång ofantligt intressant och ofantligt krävande. Lägg ovanpå detta att platsen där allt utspelar sig är en anrik gammaldags kulturinstitution med hög status, som gör skillnad mellan ”upstairs” och ”downstairs” inom personalstyrkan, så har vi ett perfekt universum för intriger och maktspel.

Jenny Andreasson anställdes en gång i tiden av en kvinnlig teaterchef vars favorit hon var. Några år senare tar den stilige medelålders mannen över, med andra lojaliteter och en annan, möjligen lömskare, chefsstil. Han tycks i vart fall ljuga lätt som en plätt, också i pressmeddelanden.

Obönhörligt hakar händelser i varandra vilka underminerar Jenny Andreasson när hon ska sätta upp en – just det – feministisk tolkning av Hamlet. Skådespelarna strejkar, särskilt Hamlet är sur för att han måste ge bort sin berömda monolog till Ofelia. Dynamiken i gruppen påminner lite om en flock nervösa gräsätare på savannen – de håller upp huvudena och vädrar, börjar en springa så följer de andra efter.

Också från chefshåll blir det då problematiskt. Teaterchefen förstår inte hennes bearbetning av Hamlet, och när hon vägrar att ändra på något börjar han att med subtila medel undergräva hennes position. Regiassistenten råder henne att inte släppa in karln i rummet, för det var då det började gå utför för den där andra kvinnliga regissören, vars uppsättning havererade och togs över av teaterchefen.

Andreassons välavvägda gestaltning av processen är spännande för den som är intresserad av psykologi och mänskliga beteenden. Samtidigt har hon skrivit berättelsen så pass hederligt att läsaren också lämnas utrymme att reflektera över att det förstås finns en alternativ version, ur den manlige teaterchefens perspektiv. Han som är tvungen att hantera alla neurotiska, narcissistiska medarbetare som krånglar så fort man måste skära i kostnader.

Därmed är Teatern en bok som är större än sensationen kring en inställd premiär, och givande för alla som vistats en längre tid på en arbetsplats där konkurrensen varit tuff och trängseln kring köttgrytorna stor.

***

Läs fler krönikor av Nina Solomin:

Text: Nina Solomin