”Fem år efter terrordådet – vi är snart inte fredsskadade längre”

Den 7 april 2017 mejade en islamistisk terrorist ner människor med en stulen lastbil i centrala Stockholm. Dådet var en milstolpe på vägen mot Sveriges förlorade oskuld.

Ibland undrar jag hur det är att vara nittiotalist och se Sverige förändras. Själv är jag född på sjuttiotalet, kalla kriget pågick och hotet om kärnvapenkrig oroade många. Sedan tog mordet på Olof Palme 1986 något av landets oskuld. Och en annan omtalad händelse var Stureplansmorden 1994, då en ordningsvakt och tre nattklubbsgäster sköts ihjäl av en person som nekats inträde.

Men resten av nittiotalet var som bekant den övergripande utvecklingen positiv. När undertecknad blev ung vuxen fick de flesta svenskar det ofantligt mycket bättre. Flygresor blev billigare. Sushin kom hit. Lösgodisförsäljningen liberaliserades. Den geopolitiska avspänningen togs för given.

Så hur är det att vara född in i allt detta underbara, men istället från den stund man blir ung vuxen se hur samhället går i otrygg riktning. Stureplansmorden skulle knappast väcka samma uppståndelse i vår samtid. Igår sköts en ordningsvakt ihjäl på ett gym i centrala Stockholm. I dag tänker vi på annat.

Om Sverige varit ”fredsskadat” håller nog den skadan håller på att repareras, eller vad man ska säga. En milstolpe i detta avseende var skolattacken i Trollhättan 2015. En annan var pandemin. En tredje är förstås kriget i Ukraina och det radikalt ökade hotet mot Sverige. Och en absolut avgörande händelse i Sverige var terrordådet på Drottninggatan 2017.

Den 7 april är det fem år sedan den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov mejade ner människor i Stockholm med en stulen lastbil, som ett straff mot västvärlden för de förorättelser han upplevde sig ha utsatts för. Fem människor mördades, fler skadades och 119 personer hade kunnat stryka med. På treårsdagen för dådet ansökte Akilov om att få äta tårta i fängelset, för att fira.

I dagarna kommer den prisbelönta reportern Åsa Erlandssons ut med sin reportagebok Terrordådet på Drottninggatan. Hon har tidigare skrivit om skolattentatet i Trollhättan, och denna nya bok torde vara den första om terrorattacken i Stockholm. Den är en bitvis mycket intressant, bitvis lite väl detaljredovisande och personmyllrande historia.

Inledningsvis är det en tung bok att läsa, det är svårt att inte bli tårögd när förloppet återges genom de enskilda människorna. Men de delar där Erlandsson ger kontext fångar mig egentligen mer. Som exempelvis beskrivningen av hur väletablerat skuggsamhället med papperslösa är, det som Akilov var en del av. Det kan röra sig om flera hundratusentals människor som är här och i bästa fall exploateras i svartarbete, i sämsta fall sysslar med värre. Inget nytt, men en viktig påminnelse.

Eller som beskrivningen av debatten om REVA 2013, då polisen smutskastades å det grövsta för att de letade efter folk som inte hade rätt att uppehålla sig i Sverige. Det var en debatt som även kulturskribenter och lyrikrecensenter deltog i (mest känt är Jonas Hassen Khemiris öppna brev till dåvarande justitieminister Beatrice Ask), trots att de av allt att döma hade klen insikt i vad saken handlade om. Efteråt sjönk polisens kontroller av papperslösa drastiskt.

Åsa Erlandsson återger även hur desinformation spreds efter attacken, direkta felaktigheter som etablerade tidningar förde vidare. Och hur bland annat TV4 publicerade filmer från förundersökningsmaterialet, fast åklagare och advokater upprepande gånger vädjade om att vänta med spridandet, då det kunde påverka rättegången. Det finns något att lära i detta, inte minst för journalister.

***

Text: Nina Solomin

Toppbild: Jonas Ekströmer/TT