Politiskt stök är det nya normala

Svensk politik blir alltmer kaotisk, men ur ett internationellt perspektiv är vi i själva verket på väg att bli som alla andra.

Eventuellt snappade ni upp nyheten, men mer sannolikt gick den spårlöst förbi. I Israel är det regeringskris. Där vankas nyval för femte gången på tre år. Samtidigt i Frankrike: president Emmanuel Macrons parti fick rejält med pisk i parlamentsvalet. Han måste därför styra landet tillsammans med en fientligt sinnad nationalförsamling, något som brukar betyda att inte mycket blir gjort.

I Storbritannien hoppar Boris Johnson från den ena krisen till den andra medan landets ekonomi sjunker allt djupare. Häromveckan fick han en rejäl näsknäpp i en förtroendeomröstning i sitt eget parti.

Ingen har väl glömt den sega processen förra året innan Olaf Scholz kunde efterträda Angela Merkel som kansler i Tyskland? Och ingen tror väl på allvar att Joe Biden kommer vara annat än en lame duck efter kongressvalet i USA i höst?

Mot denna internationella fond ter sig det politiska landskapet i Sverige inte anmärkningsvärt annorlunda. En del stök innan Löfven II kunde återuppstå som Löfven III för ett år sedan. Ytterligare stök när Andersson I skulle tillträda i december. Gurgel i samband med misstroendeomröstningen, Nato-ansökan och pensionskäbblet nu senast. Sannolikt väntar en utdragen regeringsbildning efter valet i september.

Samtidigt är åtminstone jag uppvuxen med en bild av det svenska politiska systemet som en tämligen robust apparat. Visserligen bjuder det sällan på samma underhållning som brittiska underhusdebatter, men det har styrt Sverige stadigt och under små åthävor, om än i galen riktning periodvis. Fast nu är det nog dags att ompröva den synen, vilket också svenska folket verkar göra.

I en färsk undersökning som Novus gjort åt Fokus svarar hälften, 48 procent, att deras respekt för det politiska systemet har minskat under våren. Endast 4 procent tycker att respekten har ökat. Och i veckans Fokus förklarar vi varför det svenska systemet med så kallad negativ parlamentarism bäddar för svaga minoritetsregeringar. Bara tre av sexton regeringar under det senaste halvseklet har haft en riksdagsmajoritet i ryggen.

För att citera Lars Åberg: ”Sverige har blivit som alla andra.”

***

Text:

Toppbild: Claudio Bresciani / TT