S mer samlat än på länge – och på väg vänsterut

Nomineringarna för Magdalena Andersson har börjat rulla in. Först ut var Halland. Det kommer fortsätta rassla till ett öronbedövande smatter, eftersom principerna låst de möjliga kandidaterna till kvinnliga statsråd. Stabilitet är begärd och skall verkställas. Förmodligen klokt, även om en något friare diskussion kunnat leda till en vitaliserande idédebatt. Den skjuts nu på framtiden.

Sedan meddelade partisekretaren Lena Rådström Baastad sin avgång. Partiet får en ny ledning inför en valrörelse som blir svår.

Partidynamiken, som graviterar kring en rad olika parametrar, har sin kärna i geografi. Kommer partiledaren från Stockholm och högerlutande Stockholms län, måste partisekreteraren komma från norr, söder eller väst. Gärna ha facklig bakgrund, helst luta svagt vänster.

Men trots personfrågorna talar mycket för att den egentliga kampen på S-kongressen i november kommer handla om sakpolitiken, inte minst den ekonomiska politiken. 

Varför?

Verkligheten är det enklaste svaret. Socialdemokratin är mer samlad än på länge. Medan regeringen surrats vid en rad nyliberala reformer, har själva partiet egentligen varit på väg vänsterut sedan i varje fall Fredrik Reinfeldts dagar. Hans nyliberala reformism födde en kritik mot avregleringar, skattesänkningar och åtstramningar, som bara växt. Ekonomkåren i världen har återupptäckt keynesianismen.

Under Reinfeldt var S övergripande mål att återkomma i regeringsställning. Stefan Löfven klarade det. Men under januariavtalet graviterar socialdemokratins mittpunkt egentligen mot en slags klassisk reformism, där staten får en klart starkare roll än under de trettio föregående åren. Där staten med investeringsprogram kan stampa igång och möjliggöra en snabbare klimatomställning än marknaden och ängsliga affärsbanker fixar. I denna nya statssocialism har socialdemokratin, genom väljarflykten till SD, insett att arbetarklassen inte försvunnit.

När S, inspirerade av Tony Blair på 90-talet, skulle vinna ”medelklassen” var problemet att medelklassen inte existerar. Om den ska definieras som inkomstmässiga mitten i samhället så består detta ”vanliga folk” av såväl LO-medlemmar som TCO:are och egenföretagare. Medelklassen i Sverige, läst som de mittersta inkomstskikten, är snarare ”Svensson, Svensson” än ”Solsidan”.

Efter att SD nått runt 20 procent, Brexit, Trump och snart Le Pen mot Macron i franska presidentvalet, har S i Sverige fattat att valet kommer avgöras av hur väl partiet lyckas mobilisera denna breda arbetarklass-mitt. Woke-folket kan man ta på hårdsvingande retorik mot SD, men arbetarklassen kräver reformer som kostar pengar. Därav rekordbudget och diskussion om ramverket på kongressen.

Reformism tar tid, det är poängen. Men hur lätt kan man med ett pensionslyft på kort sikt vinna över en arbetare som lämnat sin klassanalys och röda identitet bakom sig — eller aldrig haft någon — och idag ser sig som nationalist och tycker orsaken till alla problem stavas invandring?

Inte enkelt. Men S måste försöka. Först och främst för att verkligheten enligt S-analysen kräver mer av social utjämning, bättre välfärd och ökad trygghet. Därför var det ett tecken i tiden när Ardalan Shekarabi i veckan presenterade en trygghetspension för utslitna och sjuka löntagare. Det liknar den ”knegarpension” Byggnads och Katalys drivit på för, en svensk variant av den danska Arne-pensionen. 

I politik kan allt hända. Inte sällan snabbt. 

Just nu har tyska SPD vind i seglen och Olaf Scholz ser ut att kunna bli kansler. Det trodde ingen för tre veckor sen. Samma sak i Norge där Jonas Gahr-Støre ser ut att besegra Erna Sohlberg, trots att Arbeiderpartiet tappar mark. En kandidat mäts mot en annan. Få regeringar sitter mer än två perioder numera. Men Kristersson mot Andersson ger en annan dynamik än mot Löfven. Hur det funkar vet vi inte, men det blir annorlunda.

Om nu Magdalena Andersson kandiderar.