Så blev jag sverigedemokrat

När den massmediala undervegetationen fylldes av hurrarop över Lars Vilks död var det svårt att hålla motviljan tillbaka.

Nu ska jag berätta hur det gick till när jag blev sverigedemokrat. Det kom så naturligt.

Kanske borde jag ha berättat om händelsen redan i höstas, men av skäl som framgår nedan fann jag det säkrast att invänta ett bättre tillfälle. Som nu.

Ett sms från en vän fick mig ur balans den kvällen. Hon skrev helt kort att Lars Vilks hade omkommit i en bilkrasch utanför Markaryd, så även två poliser.

Min första tanke var: Åh, nej.

Därefter en sömnlös natt.

Först läste jag alla tidningarnas nätupplagor, men ingen visste riktigt vad som hänt, eller varför, så framåt småtimmarna sökte jag mig till den massmediala undervegetationen, där trovärdigheten ofta är låg, men där den som har vett att sålla ändå kan få veta mer. Det var då jag blev sverigedemokrat, inte för att jag trodde på teorierna om attentat och konspirationer, utan för att så många kommentarer i tråden gav uttryck för fest och glädje. Gudomlig rättvisa var skipad! Nu återstod bara att pissa på hädarens grav.

Vad gör ni i mitt land?!

Så tänkte jag. Eller kände.

Försvinn!

Anfallet gick visserligen över dagen därpå, för det byggde inte på reflektion, utan känslor just. Men ändå. Känslor styr mycket här i världen och därför bör de belysas. I eftertankens bleka morgonljus var jag inte längre anhängare av återkallade medborgarskap och drakoniska upprensningar bland islamisternas källarmoskéer. Lagbrott ska beivras i god ordning; känslosvallande förlöpningar måste till varje pris undvikas.

I stället kom en tung sorgsenhet över mig. Vreden fanns kvar, och den ligger där än i dag och pyr, men av mer bestående värde var en tankegång jag påbörjade då, i oktober, om varför jag trivs och är trygg i vissa människors sällskap.

Lars Vilks och jag var inte nära vänner. Det var tur att jag väntade ett halvår med den här historien, för i början, med min korta karriär som sverigedemokrat i färskt minne, hade jag nog bara alltför lätt fallit in i kören som sjöng i spalterna då – alla dessa kritiker och halvkändisar som plötsligt ville bedyra hur mycket de hade respekterat och uppskattat honom, hans person och konstnärskap. Jag hade hamnat i dåligt sällskap, för hyckleriet visste inga gränser den gången.

Nej, Lars Vilks och jag var inte nära. Kompisar bara. Vi hade en del med varandra att göra genom åren, alltid under uppsluppet kamratliga former, och en vacker dag ska jag berätta åtminstone någon av de dråpligaste historierna. Inte än. Något om gemenskapen bara, dess fundament. För även om han och jag ibland hade diametralt motsatt syn i konstnärliga ärenden hade vi alltid vansinnigt roligt ihop; ständigt fanns något nytt att lära sig och le åt.

Man är väl aldrig så banal som i dödens närhet – mixen av saknad och ilska är förskräcklig – men fördelen är att man inte bryr sig om ifall man framstår som löjlig. Därför dristar jag mig till att sammanfatta de personlighetsdrag som utmärker ungefär alla de kvinnor och män jag omger mig med av egen fri vilja.

Höger eller vänster kan kvitta. Religionstillhörighet spelar ingen roll, inte intressen, klass, ålder, kön, diagnoser, you name it – de människor jag trivs tillsammans med har nästan alla en väl utvecklad fallenhet för kritisk självreflektion av det slag som kan passera under beteckningen humor.

Stig Claesson, en författare jag lärde mig mycket av, lovade visserligen att slå in skallen (med en kofot) på den som kallar honom humorist. Om jag minns rätt ansåg han sig ha ett känsligt sinne för komik, vilket är något annat.

Hur som helst, häri ligger också en förklaring, tror jag, till varför jag alltid har haft svårt för massrörelser som tenderar att locka hängivna följare, inte sällan rent fanatiska. Sådana människor skrämmer mig, för de anfaller gärna i flock, men av ännu större betydelse är att de tagna var för sig tråkar ut mig, helt enkelt på grund av att de nästan alltid saknar humor. Deras vrede blir liksom helig. Profeterna vid vilkas fötter de sitter, som står i förbindelse med Gud (eller något ekologiskt), uppmuntrar inte till självironi. Gravallvar bara, bokstavligen.

Jag vet, iakttagelsens originalitet är nära noll. Blinda passioner har alltid härskat. Nytt i vår egen tid är möjligen snabbheten. Numera är det allt oftare hastigheten som dödar, både i biltrafiken och i den känslostyrda nyhetsförmedlingen. Allt är bara så förtvivlat medryckande. Ändå blev min karriär som sverigedemokrat kortvarig.

***

Toppbild: Begravningsblommor på kyrkogården i Viken efter Lars Vilks begravning.

Text:

Toppbild: Johan Nilsson / TT