Så hanterar vi domedagen

Sista söndagen i oktober äter vi koldbord på Ravelinen vid Christianshavn. Vi sitter utomhus i solen, svanarna simmar i skuggan av kajkanten. Jag som är tanklös nog att ha gått ut med fuktigt hår virar in mig i fleece. Ingen annan tycker det är särskilt kallt.

Vi bygger smørrebrød, ser danska familjer i fyra generationer anlända i sommarljusa kavajer för att samlas runt panerad fisk, rågbröd och traditioner. Allt är lågmält och gemytligt och det är först vid andra koppen kaffe som det slår mig att det här kanske är apokalypsen. Att det är sådana här eftermiddagar man ser tillbaka på senare och säger att då hade det redan börjat, vad märkligt att vi inte förstod det själva.

Jag följer klimatrapporterna så gott det går, väger mitt informationsbehov mot risken att bli handlingsförlamad av rädsla. På sistone har det börjat sjunka in att jag måste sluta utgå från abstraktionen Våra Barns Framtid. Att inte bara beslut och handling i miljöfrågorna, utan i allra högsta grad också konsekvenserna, infaller under min generations livstid.

När jag tänker på katastrofala klimatförändringar brukar jag föreställa mig orkaner och flyktingläger. Det är Hollywood som talar, och mitt undermedvetnas kamp för att omsätta siffror och kurvor i bilder jag kan förstå. Jag vet ärligt inte hur hundratals miljoner nödställda ser ut, jag förstår inte så stora tal.

Detta är mycket farligt eftersom det då blir väldigt lätt att ta på en sorgsen min och säga att, nå, det är hemskt tragiskt, men det är som vanligt de fattigaste delarna av världen som blir hårdast drabbade. Vi kommer på det stora hela att klara oss här i Norden. Vi får försöka hjälpa så många vi kan av dem som lider värre.

Det finns två tankefel i den konstruktionen. Det ena är själva bilden av vad klimatlidande är. Vi kommer att se svält och katastrofer, nya krig och folkvandringar, det är alldeles säkert. Men vi kommer också att se fler extrema väderfenomen i världens mer välbärgade delar. Vad det betyder i praktiken vet vi egentligen alla, eftersom de statistiskt sett osannolika väderhändelserna trots allt redan nu infaller ganska ofta.

När det är torka blir det skogsbränder och vattenbrist. I värmebölja dör grödor i jorden och pensionärer på kontinenten. Är ekonomin dålig ligger många svaga grupper pyrt till både i sommarhetta och vinterköld. När det blir storm – som dagen efter min harmoniska höstlunch – står trafiken stilla, företag stänger och tiotusentals drabbas av elavbrott.

När det blir elavbrott på vintern har många nordbor ingen värme eller samhällsinformation (utom från batteridrivna radioapparater) och ganska snabbt heller inte telefoner. Samhällen och verksamheter som drabbas hårt återhämtar sig inte alltid; varje Gudrun eller Sandy lämnar också långa, obevakade spår av utbrändhet, konkurser och förlorade livsverk.

Det andra tankefelet är att vi i nödens stund skulle ställa upp för medmänniskor i utlandet. Om Europa inte kan föra en human politik gentemot flyktingarna från Syrien lär vårt agerande heller inte imponera inför den oavbrutna serie tragedier som ska komma. Inte när matpriserna samtidigt stiger, energiförsörjningen haltar, världsmarknaden svajar. Då kommer vi att stå på de gamla befästningarna och försvara vår panerade fisk med vapen i hand.

Om vi inte bestämmer oss för något annat.

Bördan faller tung på oss som minns hur 1900-talet var. Ändå har jag kanske trettio, fyrtio år av ansvar kvar. Vem är det perspektivets politiska representant? Vem går till val på att förhindra vad vi kan och rusta för det oundvikliga?