”Skolka från språkskolan!”

Medier, myndigheter och forskare vill tukta vårt språk, så att vi inte sårar utsatta grupper. Men risken är att deras ambitioner sårar demokratin.

För dig som är orolig att trampa i det språkliga klaveret när det gäller hudfärg, har TV4 under hösten erbjudit en liten språkskola. Senaste inslaget kan ses här.

Att det är viktigt hur man uttrycker sig, fick en värmländsk träningsprofil i just TV4 erfara, efter att hon 2015 använt n-ordet i sociala medier. I icke-rasistiskt syfte, förvisso – hon bad snabbt om ursäkt när hon insett att ordet var högst olämpligt.

Men det hjälpte inte, TV4 avbröt samarbetet, pådrivna av bland andra artisten Adam Tensta, som i en uppmärksammad TV-kupp lämnade studion för att markera hur allvarligt han såg på den unga träningstjejens verbala förlöpning.

Sju år senare har språket kring hudfärg inte direkt minskat sin laddning. Exemplen på språkdrivna kontroverser och cancelleringar kan mångfaldigas.

Men här kommer alltså språkskolan in! Statsvetaren Barakat Ghebrehawariat går pedagogiskt igenom hur vi ska navigera på hudfärgsordens minfält utan att trampa snett.

Som direkt olämpliga ord utpekas orden “färgad”, “n-ordet” och “svartskalle”. Plus ordet “invandrare”. Programledarna studsar över detta. Men Ghebrehawariat menar att man hellre ska säga “människor som invandrat” eller “invandrad”.

Framför allt av två skäl.

Dels tänker människor spontant på icke-vita när de hör ordet “invandrare”, och inte på en invandrad norrman, exempelvis. Det finns tydligen forskning på detta. Det från början neutrala ordet har fått en social laddning kopplad till samhällsproblem.

Dels låser ordet fast människor i en identitet: “Du är invandrare”. Och det här med fasta identiteter är enligt språkskolan djupt problematiskt.

Den tanken blir ännu tydligare när varningsflaggade ord radas upp: “utlandsfödd”, “mörkhyad”, “flykting”, “icke-vit”, “utländsk bakgrund”.

Det finns onekligen någonting oföränderligt i dessa begrepp. En gång utlandsfödd, alltid utlandsfödd, så att säga. Annorlundaskapet ristas i sten.

Istället ska vi lära oss att se människor som en del av processer, och identiteten som flytande.

Även ordet “rasifierad” ses som tveksamt. Trots att det syftar till att fånga in just en process – hur identiteten konstrueras av en ibland rasistisk och/eller diskriminerande omgivning. Ghebrehawariat säger att han tidigare gärna använt ordet själv, men att det tyvärr fått en negativ klang.

Processtanken slår sedan ut i full blom när vi kommer till godkända hudfärgsord:

“Människor som rasifieras som X” (X kan betyda till exempel utom-européer).

“Människor som är whitepassing” (man betraktas som “vit” av omgivningen även om bakgrunden är långt från den majoritetssvenska).

“Människor som tillhör vithetsnormen” (man betraktas, och känner sig, som en del av vit majoritetskultur).

“Svensk-etiopier” (eller andra bindestrecksidentiteter).

“Synliga minoriteter.”

Även uttrycket “människor med utomnordiskt utseende” får godkänt. Här hickar jag till lite, det låter ju nästan som gammal rasbiologi!

Först ett stort plus till språkskolan. Den synliggör vart mina skattepengar öronmärkta till forskningen går! Sedan några minus, utifrån att språkskolan stryker flera problematiska samhällstendenser medhårs.

En alltför stark fixering vid språket medför lätt att ond vilja läses in även i oskyldiga språkhandlingar, byggda på ren och skär vana. Arenan för besserwissrar och petimätrar växer, och en oändlig arbetsmarknad för socialforskare och värdegrundskonsulter skapas. Människor kommer ju alltid att uttrycka sig klumpigt/slentrianmässigt, och ord kommer alltid att omladdas.

Att hålla denna växande och tärande sektor under armarna blir kostsamt.

Dessutom förstärks den allmänna språkängsligheten. Och just rädslan för att bli missförstådd och brunstämplad är en uppenbar delförklaring till 2000-talets genomusla samhällsdiskussion om integration och invandring.

Så har vi klassaspekten. Medelklassakademiker i storstan hänger lättare med i språksvängarna än värmländska gymprofiler. Därmed tiltas spelplanen till de förras fördel när känsliga frågor ska diskuteras.

Även det starkt betonade processtänkandet väcker oro. Det vetter i förlängningen mot det totalitära, till en kulturrevolutionär Mao eller ett stalinistiskt Sovjet, där den nya människan skulle träda fram ur historiens bråte.

För vem är önskemedborgaren för en maktfullkomlig politiker`? En obändig individ – eller en klump mjuk lera? Låt oss göra det givetvis helt verklighetsfrämmande tankeexperimentet att politiker skulle komma med en galen idé som att det inte finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor; att könet är en social konstruktion.

Då blir ju processtänkandet en gudagåva – och idén om fasta identiteter ett reaktionärt tankegods som måste bekämpas hårt.

Avslutningsvis en smula hopp.

Den spontana språkutvecklingen premierar ekonomi och begriplighet. Uttryck som “människor som rasifieras som somalier” och “människor som tillhör vithetsnormen” är hopplöst klumpiga, jämfört med de mer folkliga orden “somalier” och “vita”. Eller “svennebanan”.

Jag förutspår därför massivt skolk från språkskolan.

Denna min demokratiska språksyn lär jag tyvärr inte kunna fakturera särskilt mycket för. Till skillnad från rikets alla offentligavlönade språkpoliser, som tjänar multum på sina aktivistiska språkskolor von oben.

* * *

Text:

Toppbild: Skärmavbild TV4