Subjektiv upplevelse trumfar allt annat
Är det verkligen sant att politiker struntar i forskare, vetenskapsmän och experter? Kanske. Men inte när det gäller frågan om könsbyte.
Bild: TT
Det var väl ett slags signalpolitik att bränna kättaren Giordano Bruno på bål, men det var ändå osympatiskt. Det Bruno blivit ihågkommen för var övertygelsen – faktiskt korrekt, i det fall vi har läsare som missat den saken – att jorden rör sig kring solen, inte tvärtom. Men hans kätteri var betydligt bredare än så. Alla delar har inte vetenskapligt stått sig lika bra som det där med heliocentriciteten. Bruno skulle i dag antagligen ha funkat bra i en del av nätets nipprigare chatrum. Han påstås ha varit ”uppblåst och arrogant, med väldigt höga tankar om sina egna idéer och väldigt lite tålamod med alla som var det minsta oense med honom”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Delar några av de drygt 1000 forskare som häromsistens författade ett ilsket upprop om politikers ovana att "ignorera forskningsbaserade fakta och avfärda vetenskapliga rön som 'åsikter'" Brunos personlighetsdrag? Vem vet? Men oavsett det kan man förstå dem i ett avseende: politiker är ju falska varelser. Proffs på glidande betydelser, retoriska bakvägar och förment tvärsäkra efterkonstruktioner.
Men om man ändå ska försöka förstå våra folkvalda:
Politikers uppgift är inte att blottlägga sanningen. De har den otacksamma uppgiften att hitta en gemensam väg framåt som inte spärras av Riksdagen och som inte är så ofarbar att den driver väljarna till ursinne. De måste hantera byråkratin, journalistkåren och sitt eget parti. De vill bli omvalda och det vore en aning småaktigt att hålla det emot dem.
Bara inom de ramarna kan de försöka lösa faktiska problem.
Allt kompromissande, alla halvsanningar, alla helomvändningar, all utsortering av fakta som inte passar, växer ur den där processen. Den är stundtals genant på randen till outhärdlig. Men nu har vi bestämt oss för att vi måste fatta gemensamma beslut. Vi har kommit överens om att det enda rimliga sättet att göra det på är demokrati.
Så här ser den styrelseformen ut.
Visst, politiker tar inte alltid vetenskapen på allvar, men det här uppropet visar att motsatsen också är sann: vetenskapsmännen tar inte politiken på allvar. De begriper inte poängen med de gemensamma beslutens ologiska gytter. De vill ha mer auktoritetstro. Man förstår dem, men det tåget gick väl strax efter du-reformen.
Och så har vi ju problemet med auktoriteter, experter, forskare, eller vad man nu vill kalla dem: i efterhand kan det visa sig att det som nippriga nördar hävdade – som att jorden snurrar runt solen – var sant, men det kan också visa sig att det nördar ansåg vara sant visar sig vara nipprigt.
Ett område där många politiker verkar fast beslutna att följa "vetenskaplig kunskap" är rätten att byta juridiskt kön. En ny lag klubbades just igenom. I förra veckan gav Socialstyrelsen – jag räknar till två professorer och en universitetslektor i styrelsen – sina föreskrifter och kunskapsstöd för läkare och psykologer i ärendet. Generaldirektören Björn Eriksson, kardiolog, har undertecknat. Den meriterade sexologen Fox Foxhage, särskilt inriktad på HBTQIA+-personer och BDSM-utövare och som därför svarat på läsarnas frågor i Kamratposten i tjugo år, har stått för själva jobbet.
Det är med andra ord gravt vetenskapligt.
Jag ska inte trötta er med detaljer, men forskningsbaserade fakta och vetenskapliga rön i den här frågan är att man är vilket kön man vill – och fall inte i fällan att det bara finns två. Det Socialstyrelsens experter levererar är i praktiken etikettsregler som innebär att det är ovetenskapligt att inte utgå ifrån att subjektiv upplevelse trumfar allt annat.
För en lekman kan det låta just som en åsikt, för att inte säga en ideologi. Men om Socialstyrelsens vetenskapliga experter slår fast att världen cirklar kring könsbytaren, inte tvärtom, måste det väl vara fakta?
Eller?
***
Läs även: Mitt tålamod är på upphällningen
Det var väl ett slags signalpolitik att bränna kättaren Giordano Bruno på bål, men det var ändå osympatiskt. Det Bruno blivit ihågkommen för var övertygelsen – faktiskt korrekt, i det fall vi har läsare som missat den saken – att jorden rör sig kring solen, inte tvärtom. Men hans kätteri var betydligt bredare än så. Alla delar har inte vetenskapligt stått sig lika bra som det där med heliocentriciteten. Bruno skulle i dag antagligen ha funkat bra i en del av nätets nipprigare chatrum. Han påstås ha varit ”uppblåst och arrogant, med väldigt höga tankar om sina egna idéer och väldigt lite tålamod med alla som var det minsta oense med honom”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Delar några av de drygt 1000 forskare som häromsistens författade ett ilsket upprop om politikers ovana att ”ignorera forskningsbaserade fakta och avfärda vetenskapliga rön som ’åsikter'” Brunos personlighetsdrag? Vem vet? Men oavsett det kan man förstå dem i ett avseende: politiker är ju falska varelser. Proffs på glidande betydelser, retoriska bakvägar och förment tvärsäkra efterkonstruktioner.
Men om man ändå ska försöka förstå våra folkvalda:
Politikers uppgift är inte att blottlägga sanningen. De har den otacksamma uppgiften att hitta en gemensam väg framåt som inte spärras av Riksdagen och som inte är så ofarbar att den driver väljarna till ursinne. De måste hantera byråkratin, journalistkåren och sitt eget parti. De vill bli omvalda och det vore en aning småaktigt att hålla det emot dem.
Bara inom de ramarna kan de försöka lösa faktiska problem.
Allt kompromissande, alla halvsanningar, alla helomvändningar, all utsortering av fakta som inte passar, växer ur den där processen. Den är stundtals genant på randen till outhärdlig. Men nu har vi bestämt oss för att vi måste fatta gemensamma beslut. Vi har kommit överens om att det enda rimliga sättet att göra det på är demokrati.
Så här ser den styrelseformen ut.
Visst, politiker tar inte alltid vetenskapen på allvar, men det här uppropet visar att motsatsen också är sann: vetenskapsmännen tar inte politiken på allvar. De begriper inte poängen med de gemensamma beslutens ologiska gytter. De vill ha mer auktoritetstro. Man förstår dem, men det tåget gick väl strax efter du-reformen.
Och så har vi ju problemet med auktoriteter, experter, forskare, eller vad man nu vill kalla dem: i efterhand kan det visa sig att det som nippriga nördar hävdade – som att jorden snurrar runt solen – var sant, men det kan också visa sig att det nördar ansåg vara sant visar sig vara nipprigt.
Ett område där många politiker verkar fast beslutna att följa ”vetenskaplig kunskap” är rätten att byta juridiskt kön. En ny lag klubbades just igenom. I förra veckan gav Socialstyrelsen – jag räknar till två professorer och en universitetslektor i styrelsen – sina föreskrifter och kunskapsstöd för läkare och psykologer i ärendet. Generaldirektören Björn Eriksson, kardiolog, har undertecknat. Den meriterade sexologen Fox Foxhage, särskilt inriktad på HBTQIA+-personer och BDSM-utövare och som därför svarat på läsarnas frågor i Kamratposten i tjugo år, har stått för själva jobbet.
Det är med andra ord gravt vetenskapligt.
Jag ska inte trötta er med detaljer, men forskningsbaserade fakta och vetenskapliga rön i den här frågan är att man är vilket kön man vill – och fall inte i fällan att det bara finns två. Det Socialstyrelsens experter levererar är i praktiken etikettsregler som innebär att det är ovetenskapligt att inte utgå ifrån att subjektiv upplevelse trumfar allt annat.
För en lekman kan det låta just som en åsikt, för att inte säga en ideologi. Men om Socialstyrelsens vetenskapliga experter slår fast att världen cirklar kring könsbytaren, inte tvärtom, måste det väl vara fakta?
Eller?
***
Läs även: Mitt tålamod är på upphällningen
