Svensk skola behöver en dansk skalle
Från intolerant skräckexempel till integrationspolitisk föregångare. Nu bör Danmark också visa oss vägen för skolpolitiken.
Toppbild: TT
Svensk skola behöver en dansk skalle. Inte av centerpartistisk modell utan av det slag som sitter på Mattias Tesfaye, socialdemokratisk utbildningsminister i Danmark sedan 2022 och drivande kraft bakom förändringar av utbildningsväsendet som borde väcka större intresse i vårt land.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För 10–15 år sedan drabbades svenska politiker och medieföreträdare ofta av helvetesvisioner och andra hallucinationer när de blickade söderut över Öresund. Men när den svenska offentlighetens bild av Danmark nu har muterat från intolerant skräckexempel till pragmatiskt föregångsland inom integrations- och kriminalpolitiken, borde väl även skolreformer kunna mana till nyfikenhet.
Tesfaye är murare till yrket och kom för drygt tio år sedan ut med boken Kloge Hænder – et forsvar for håndværk og faglighed (yrkesskicklighet). Hans reformprogram pekar i samma riktning: Bryt skolsystemets ensidiga prioritering av teoretiska perspektiv. Akademisera inte praktiska skolämnen. Stärk yrkesutbildningarna efter grundskolan och bredda dem så att eleverna inte låses in i snäva karriärspår alltför tidigt utan har möjlighet att gå vidare såväl till flera olika yrken som till fortsatta studier. Höj kunskapskraven på dem som vill gå utpräglat teoretiska utbildningar. Se till att högskoleutbildningar inte är onödigt långa.
Danmarks utbildningssystem skiljer sig på en rad punkter från det svenska och enskilda inslag i reformpaketen kan ifrågasättas, så Sverige varken kan eller bör sätta i gång med något kopierande rakt av. Men väljer man att intressera sig mer för skogen än träden finns här inspiration och uppslag att hämta.
Problemen som de danska beslutsfattarna vill åtgärda är sedan lång tid bekanta även hos oss. Fixeringen vid att allt fler ungdomar ska gå allt längre tid på högskola hos fackförbund (höjd status), lokalpolitiker (sätt bygden på kartan) och förhoppningsfulla ekonomister (mer tillväxt) har lett till att antalet studieplatser successivt skruvats upp, samtidigt som anslagen inte på långa vägar höjts i motsvarande grad. Svenska högskolestudenter har enligt flera undersökningar lägst lärarledd undervisningstid i Europa: endast två tredjedelar av genomsnittet. Intressant nog ligger inte minst Danmark klart bättre till.
Allt fler unga i Sverige söker sig alltså till högre utbildning som tyvärr blivit allt mindre hög. Men ännu har den urgröpta kvaliteten inte lett till något brett ifrågasättande av projektet att halvakademisera hela årskullarna. I grundskolan ska det tvärtom teoretiseras även i praktiska ämnen och vid ansökan till gymnasiet väljer många elever på grund av prestige och grupptryck teoretiska i stället för praktiska program. I alltför många ögon blir det en sorts misslyckande att gå en yrkesförberedande utbildning.
Det är galet. Att erövra handfast skicklighet inom ett gebit, där arbetsgivarna står i kö för att anställa, skulle alltså vara mindre värdefullt för den enskilde och samhället än att ta sig igenom en utsvält högskoleutbildning som varken vidgar vyer eller rustar för arbetslivet?
Jag fruktar att denna olyckliga föreställning har blivit alltför ingrodd för att ändras i brådrasket. Men nu utmanas den i alla fall inte bara av debattörer utan också av en nordisk regering.
Att praktisk yrkesskicklighet förtjänar större respekt betyder naturligtvis inte att det är något fel på bildning och kvalificerade akademiska kunskaper. Men larmrapporterna om kvalitetsproblem i den svenska högskolan avlöser som sagt varandra. Bara häromdagen skrev en grupp kvalificerade företagsekonomer på DN Debatt att allt fler studenter i deras ämne inte behärskar grundläggande matematik. Före jul vittnade universitetslärare i Lund och Malmö om att studenter, varav många går på prestigefyllda utbildningar, inte klarar av att läsa böcker.
I detta läge ter sig den danska vägen minst sagt naturlig.
***
Svensk skola behöver en dansk skalle. Inte av centerpartistisk modell utan av det slag som sitter på Mattias Tesfaye, socialdemokratisk utbildningsminister i Danmark sedan 2022 och drivande kraft bakom förändringar av utbildningsväsendet som borde väcka större intresse i vårt land.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För 10–15 år sedan drabbades svenska politiker och medieföreträdare ofta av helvetesvisioner och andra hallucinationer när de blickade söderut över Öresund. Men när den svenska offentlighetens bild av Danmark nu har muterat från intolerant skräckexempel till pragmatiskt föregångsland inom integrations- och kriminalpolitiken, borde väl även skolreformer kunna mana till nyfikenhet.
Tesfaye är murare till yrket och kom för drygt tio år sedan ut med boken Kloge Hænder – et forsvar for håndværk og faglighed (yrkesskicklighet). Hans reformprogram pekar i samma riktning: Bryt skolsystemets ensidiga prioritering av teoretiska perspektiv. Akademisera inte praktiska skolämnen. Stärk yrkesutbildningarna efter grundskolan och bredda dem så att eleverna inte låses in i snäva karriärspår alltför tidigt utan har möjlighet att gå vidare såväl till flera olika yrken som till fortsatta studier. Höj kunskapskraven på dem som vill gå utpräglat teoretiska utbildningar. Se till att högskoleutbildningar inte är onödigt långa.
Danmarks utbildningssystem skiljer sig på en rad punkter från det svenska och enskilda inslag i reformpaketen kan ifrågasättas, så Sverige varken kan eller bör sätta i gång med något kopierande rakt av. Men väljer man att intressera sig mer för skogen än träden finns här inspiration och uppslag att hämta.
Problemen som de danska beslutsfattarna vill åtgärda är sedan lång tid bekanta även hos oss. Fixeringen vid att allt fler ungdomar ska gå allt längre tid på högskola hos fackförbund (höjd status), lokalpolitiker (sätt bygden på kartan) och förhoppningsfulla ekonomister (mer tillväxt) har lett till att antalet studieplatser successivt skruvats upp, samtidigt som anslagen inte på långa vägar höjts i motsvarande grad. Svenska högskolestudenter har enligt flera undersökningar lägst lärarledd undervisningstid i Europa: endast två tredjedelar av genomsnittet. Intressant nog ligger inte minst Danmark klart bättre till.
Allt fler unga i Sverige söker sig alltså till högre utbildning som tyvärr blivit allt mindre hög. Men ännu har den urgröpta kvaliteten inte lett till något brett ifrågasättande av projektet att halvakademisera hela årskullarna. I grundskolan ska det tvärtom teoretiseras även i praktiska ämnen och vid ansökan till gymnasiet väljer många elever på grund av prestige och grupptryck teoretiska i stället för praktiska program. I alltför många ögon blir det en sorts misslyckande att gå en yrkesförberedande utbildning.
Det är galet. Att erövra handfast skicklighet inom ett gebit, där arbetsgivarna står i kö för att anställa, skulle alltså vara mindre värdefullt för den enskilde och samhället än att ta sig igenom en utsvält högskoleutbildning som varken vidgar vyer eller rustar för arbetslivet?
Jag fruktar att denna olyckliga föreställning har blivit alltför ingrodd för att ändras i brådrasket. Men nu utmanas den i alla fall inte bara av debattörer utan också av en nordisk regering.
Att praktisk yrkesskicklighet förtjänar större respekt betyder naturligtvis inte att det är något fel på bildning och kvalificerade akademiska kunskaper. Men larmrapporterna om kvalitetsproblem i den svenska högskolan avlöser som sagt varandra. Bara häromdagen skrev en grupp kvalificerade företagsekonomer på DN Debatt att allt fler studenter i deras ämne inte behärskar grundläggande matematik. Före jul vittnade universitetslärare i Lund och Malmö om att studenter, varav många går på prestigefyllda utbildningar, inte klarar av att läsa böcker.
I detta läge ter sig den danska vägen minst sagt naturlig.
***
