Tråkigt år för algoritmen som chefredaktör

Hur hade du det? Vad pysslade du med? Jag försöker summera året. Genom media, någon annan möjlighet finns inte. Som Baudrillard (stavar han så?) sa om Gulfkriget: det ägde inte rum. För de flesta var det bara en ström av pixlar och gröna nattkikarsikten upplevt via representationer. Det är nu länge sedan CNN slog igenom, 90-talet var ett medialt DDR jämfört med dagens übermaxade hyperverklighet, men låt mig vara tydlig med att jag inte gnäller. Jag tackar och tar emot. Jag gillar att medierna filtrerar makrohändelser och serverar dem till oss mikromänniskor. I strålkastaren visas den sannaste verklighet vi har tillgång till. Och den är ändå festlig. 

Jag menar – jag vet inte hur kul du har det, men jag har även levt i den lokala, fysiska verkligheten hela året och låt mig säga dig: inget särskilt hände. I år heller. Och det är inte bara jag, tror jag, en massa andra verkar leva likadant. Vi rör oss enskilt men i grupp mekaniskt från punkt A till punkt B. Efter åtta timmar och en lunchrast rör vi oss från punkt B till A. Där äter vi räkpasta, kollar nyheterna och kanske en tv-serie innan vi somnar under en självbiografi. Morgonen efter trängs vi återigen i t-banan och stirrar förbluffat, rent av misstänksamt och inte så lite avundsjukt, på den enda person i vagnen som inte har en mobiltelefon framför nyllet. Vafalls? Har den där människan månne ett inre liv? Sen blir det räkpasta på kvällen igen. Utan mobiltelefonen skulle tillvaron lätt kunna te sig outhärdlig. 

Tyvärr levererade inte heller hyperverkligheten i år. Sverige verkade händelselöst, nästan allt som brände till var utrikesfrågor och bestod av samma konflikter som föregående år, men upphottade av Donald Trumps dårsås. Trots detta faktiska lugn lyckades tonläget bli högre och högre och vulgärare och vulgärare och de dubbla måttstockarna längre och längre. Principlöshet är snart det enda som är helt pålitligt ur underhållningssynpunkt. Samma mediehöger som under Rasmus Paludans danska härjningar i svenska förorter (såna där fläsk med löksås sällan serveras som dagens lunch på tisdagar) ansåg att koranbränningar är demokratins högsta sakrament – det högergänget jobbade i år övertid för att förbjuda likartade men antisemitiskt färgade yttringar. Yttrandefriheten, verkade det, är bara jätteviktig vid rätt sorts hat. Och samma medievänster som under metoolynchningarna ansåg att influensers är komplett oförmögna att ljuga – det vänstergänget visste i år att influensers inte gör annat än ljuger för att bli kändisar. Sanningshalten, verkar det, beror på det självbeskrivna offrets kön.   

Joakim Lundell drabbades nu inte enbart av det oturliga lytet att vara man, utan ännu värre: han är underklass, en föraktlig egenskap enligt både mediehöger och medievänster. Vilket ledde till årets mest makalösa fyrverkeri av hyperverklighet. Lundell själv blev oviktig – ingen kan ju veta vad som är sant eller inte, inte ens mediedomstolar – men Bo-Göran Bodins SVT-dokumentär Hatet visade på själva systemfelet som uppstår när algoritmer upphöjs till chefredaktörer. Att gamla medier, i ursinnig jakt på ung och fräsch sociala medier-publik, publicerar saftigheter helt i blindo.

När medier gör bort sig, faktamässigt eller genom politiskt bias eller annan slafsighet, är det aldrig på grund av riktiga reportrar. Det är underhållningsgrenen, det som kallas Feature, som är sprängfyllt med woke-energi, godhjärtad radikalitet och starka berättelser utan krav på verifikation. Tv:s alla soffprogram märks mest i genren men varenda helg- och kulturbilaga är sprängfylld av subjektiva berättelser som tvättas till objektiva sanningar. När den utrotningshotade arten Riktig Reporter hör ”borttränga minnen” är det en ballong som bör punkteras, när en redaktör med större krismedvetenhet inför ekonomiska realiteter hör samma sak bör ballongen snarare pumpas med trovärdighet så att den kan publiceras. 

Vad tycker du låter roligast? Vad väljer du i ditt mobilflöde? Exakt. Traumats falska autenticitet trumfar sanningens tråkiga faktakrav alla dar i veckan. På så vis finansierar också lögnen de riktiga reportrarnas jakt på sanning, som en sorts mediernas avlatsbrev, och sammantaget skapas via media den sannaste bilden av den skruvade verkligheten vi kan komma åt.

Om hyperverkligheten sedan är en falsk beskrivning av sanningen eller en sann beskrivning av falskheten spelar ingen roll. Algoritmverkligheten avslöjar vad vi desperat vill tro på, och vad vi längtar efter att svälja för att slippa känna tomheten i den analoga t-banan.  

Sedan sväljer vi ändå vardagens räkpasta hemma. Oavsett vilken algoritm som styr mitt flöde smakar den likadant. Tråkigt, och sant.

***
Läs även: Du har väl köpt dina julklappar på Temu?

Läs även: Är Musikhjälpen något slags satir?