Två biståndsskandaler

Jag undrar om inte Joel Halldorf för en gångs skull är en aning oärlig när han skriver i Expressen att ”många människor uppfattar Kristdemokraternas politik som synonymt med kyrkans budskap”.

Vilka är dessa ”många” människor och vilken ”kyrka” då?

Att Kristdemokraterna inte talar för den Svenska kyrkan har varit klart för alla från första början. Först därför att partiet växte ur den oppositionella gruppen läsare och sedan därför att Svenska kyrkan blev det som Johan Sundeen, salig i åminnelse, kallade ”68-kyrkan”. Att partiet inte talar för Pingströrelsen stod klart redan under Alf Svensson, som fyller 90 om ett par år och avgick som partiledare för mer än 20 år sedan. Idémässigt har partiet, inspirerat av kontinental kristdemokrati, sedan strax före sekelskiftet hämtat en del ur den katolska socialläran – en rätt stor sak om man minns hur antipapistisk pingströrelsen var – men ingen inbillar sig att Kristdemokraterna talar för Vatikanen. 

Vad finns kvar? Missionsförbundet? Men går verkligen folk runt och tänker på konglomeratet Equmeniakyrkan i relation till svensk partipolitik? Jag tvivlar.

Nej, det är något skevt med i Halldorfs argumentation, vars huvudpoäng är att Kristdemokraterna borde stryka ”Krist” ur namnet på grund av regeringens flyktingpolitik. Jag tror att det skeva består i att det är svårt att slita sig från intrycket att förslaget har mer att göra med varumärket Joel Halldorf än med varumärket Kristdemokraterna.

Inget fel i det. Man ska se om sitt hus, som Jesaja påpekade för Hiskia, om vi nu ska argumentera med bibelcitat. Det är ju dessutom jul. Och säga vad man vill, men Halldorf ligger mer i takt med säsongen än biståndsminister Benjamin Dousa, som – Bah! Humbug! – kapade fyra miljarder kronor från Sidas budget, veckan före julafton. 

Det är nästan så man blir misstänksam, för departementet försöker inte släta över saken. I stället matar det journalister, så uppretade att de nästan förlorat skrivföret, med statistik som får spalterna att sjunga av julindignation.

UNDP förlorar 92 procent av anslagen!

Sysselsättningsprojekten förlorar 50 procent!

Stöd till anpassningsfonden och fonden för de minst utvecklade länderna tas bort helt!

Det är en uppvisning i chutzpah – för att borra lite djupare i den judisk-kristna traditionen – av rätt enastående mått. Det är klart att det blir en stor story, för det är, rent objektivt, en stor story. Det är klart att varje biståndsentreprenör inom och utom landet måste intervjuas och förmedla sin klagolåt. 

Men varför bjuder regeringen på detta? Varför till och med uppmuntra det? Jag har en teori.

Om ni läste intervjun med biståndsministern här i Fokus förra veckan borde ni ha hickat till. För vad är det karln säger?

Dousa börjar sitt uppdrag med att fråga Sida hur många länder som drar nytta av svenskt bistånd. Han har fortfarande inte fått svar. Inte därför att Sida obstruerar, utan därför att Sida inte vet. Han fortsatte med att fråga hur många projekt Sida finansierar. Svaret är först ingenting. Sedan att det är ”många”. Hur många? Jo, ”den bästa gissningen är att det handlar om tiotusentals. Över 50 000 kan det vara”.

Kort sagt: ingen jävla aning. Skulle Försäkringskassan drivas på samma sätt vore det en betydande skandal, som skulle linjerat journalister i drevkedja och fått generaldirektörer på flykt.

Benjamin Dousa verkar en aning chockad över det han funnit, eller snarare inte funnit. Han förväntade sig kanske inte en välståndsmaskin, som effektivt utrotade världens fattigdom, men inte heller ett svart, oredovisbart hål. Och det är inte konstigt att han blev överraskad. För var skulle han ha läst om detta? När brydde sig svenska journalister om att granska denna roderlösa miljardrullning?

Aldrig. För bistånd är en fin sak, så Sida bör lämnas i fred.

Det finns två skandaler här: den ena är hur illa skött svenskt bistånd varit. Den andra är att de som borde ha granskat saken undvikit att göra det. Kan Benjamin Dousa vara så listig att han genom att angripa den första skandalen, tvingar journalisterna att ta sig an den andra, som de själva är ansvariga för?

Jag tvivlar, för folk är sällan så förslagna som man inbillar sig. Men det är som sagt jul, så jag tänkte ändå önska mig en rejäl genomlysning av det här, så snart alla bidragsentreprenörer ojat sig till sömns.

Om något sådant anses okristet får vi väl ta den debatten också.

***
Läs även: Benjamin Dousa: ”Det är mycket värre än jag trodde”

Läs även: Vad får vi för biståndspengarna?