Vad hände med ”fosterlandet främst”?

Som många andra såg jag Donald Trumps tal om tillståndet i republiken morgonen därpå på YouTube. Det liknade inget jämförbart politiskt tal som jag har hört på svenska; i sin utpräglade nationalism förde det snarare tankarna till den tid i Sverige, under första halvan av 1900-talet, då socialdemokratin och högern tävlade om att vara mest fosterländsk.

”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”, dundrade Socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson 1924. I högerns partiprogram, antaget några år tidigare, hette det: ”Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.” Det var sådana stämningar som Trump, vid republikens 250-årsjubileum, frammanade när han förklarade att den amerikanska regeringens ”första plikt” är att låta den amerikanska nationens intressen gå först.

I Sverige i modern tid har både socialdemokratiska och högerledda regeringar, inspirerade av vad historikern Lars Trägårdh träffande har kallat “MR-idealism”, som i mänskliga rättigheter, och av föreställningar om givandets moraliska imperativ, i stället ofta betonat vad vårt land är skyldigt andra länder. Den nu sittande regeringen är inget undantag. Utrikesdeklarationen tidigare i februari var en uppräkning av hur Sverige ”stöder”, ”axlar ansvar”, ”bidrar till”, ”verkar för” och är ”drivande” inom ramen för olika internationella agendor.

I centrum för denna politik står naturligtvis det svenska militära och civila stödet till det krigsdrabbade Ukraina, vars totala värde, sedan den ryska invasionen för fyra år sedan, är omkring 128 miljarder kronor. ”Sverige”, påpekar Kvartals ekonomikommentator Kristian Åström, ”hör nu till de länder som har gett mest militärt stöd till Ukraina – både i absoluta tal och i relation till landets ekonomi”. Vilket, enligt Finanspolitiska rådets ordförande Lars Heikensten, är ett delskäl till att Sverige nu står inför ett rekordstort budgetunderskott.

Det finns ändå inga tecken på att miljardpaketen kommer att upphöra, inte ens med en annan regeringskonstellation. Ukraina ”behöver mer av allt”, sade statsminister Ulf Kristersson när han besökte Kiev på årsdagen av krigsutbrottet den 24 februari. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var också på plats och skrev på X att ukrainarna ”behöver all hjälp de kan få”. Vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm försäkrade oppositionsledaren Magdalena Andersson att Sverige kommer att stå vid Ukrainas sida ”så länge det krävs”.

Men jag tror att alla tre överskattar det svenska folkets uthållighet när det gäller alltmer omfattande stödpaket. Frågan håller för det första på att förändra karaktär: från att ha varit rationell och säkerhetspolitiskt motiverad riskerar den att bli trosviss och kompromisslös. När artisten Björn Ulvaeus nyligen skrev på Dagens Industris debattsida att “Ukrainas seger är värd allt” – och hans artikel okritiskt delades av tongivande säkerhetspolitiska debattörer som Gunnar Hökmark – blev förskjutningen tydlig.

För det andra skaver det moraliskt att regeringen kan mobilisera sammanlagt 128 miljarder kronor till ett annat lands befolkning – hur nödställd den än är – samtidigt som personal i den svenska förlossningsvården vittnar om att det saknas pengar för salvor, tvättlappar, täcken och blöjor till nyfödda barn och deras föräldrar. Signalen blir att den svenska staten är obegränsat handlingskraftig utomlands, men oförmögen att säkra grundläggande funktioner här hemma.

Vi har sett något liknande tidigare. Den svenska migrationspolitiken drevs länge med stränga ideologiska förtecken och invändningar om kapacitet och konsekvenser avfärdades som cynism, med välkända följder för förtroendet för statsmakten. Nu är det dags att välja en annan väg och åter göra fosterlandet till politikens främsta ansvar.

Denna krönika publicerades ursprungligen under fel namn. Fokus ber om ursäkt.

***

Läs även: Putin krigar i Ukraina som om det vore 1700-talet

Läs även: Johan Wennström: Är Epsteinaffären en dubbel honungsfälla?