Vad kommer efter partiernas sönderfall?
De etablerade partierna lider av allvarliga driftstörningar. Vedertagna mönster tillintetgörs, och flera partier är på väg mot eller bortom sina bäst-före-datum.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På mindre än tre år har Centern haft fyra partiledare: Annie Lööf, Muharrem Demirok, Anna-Karin Hatt och nu senast Elisabeth Thand Ringqvist. I augusti 2023 förutspådde jag att Demirok inte skulle leda sitt parti i valet 2026, men jag kunde inte föreställa mig att också Hatt skulle slänga in handduken med inte ens ett år kvar till valet.
Denna svit av täta ledarbyten kan uppfattas som ett internt och nytt problem för Centern. Lööf var ju partiledare i tolv år och Maud Olofsson före henne i tio. Men även med Lööfs och Olofssons dryga två decennier på posten framträder för Centern ett mönster om allt kortare perioder mellan ledarskiftena. Förlagan med Axel Pehrsson-Bramstorp (15 år som partiledare), Gunnar Hedlund (22 år) och Thorbjörn Fälldin (14 år), är bruten. För den period om dryga femtio år från 1934 till 1985, som dessa tre ledde Centern, satt partiordförandena i snitt 17 år på posten. För den fyrtioåriga period som följt därefter är tiden på post för sju partiledare efter Fälldin, exkluderande Thand Ringqvist, knappt sex år var.
Denna förändring gäller inte bara Centern. Tittar man på den period i snitt som varje partiledare suttit på sin post i de fem partier som varit representerade i riksdagen sedan den allmänna rösträttens införande (M, C, L, V och S), var snittperioden som en partiledare satt på sin post mellan 1921 och 1990, närmare sex år. Men eftersom den tiden i sin inledning var rörig i svensk politik, kan man titta på snittperioden för partiledarskap mellan 1945 och 1990 för de fem partierna. Och det snittet är närmare nio år. Efter 1991 är denna snittperiod nere på under två år och nio månader.
Täta partiledarbyten utmärker numera således i det närmaste alla partier. Undantaget är SD, där Jimmie Åkesson varit partiledare i mer än 20 år.
Att en tydlig förändring skett inom det flerpartisystem som den svenska representativa demokratin vilar på, blir än synligare om man går på kvalitativa indikatorer utöver de kvantitativa.
Ta Socialdemokraterna. Efter det att Hjalmar Branting blev partiordförande 1907 inleddes en tid då varje person som valdes att leda S, också blev Sveriges statsminister (Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson). Signifikant nog blev Mona Sahlin, vald till partiordförande 2007, den första S-ledare som inte blev statsminister 100 år efter Branting. Hon följdes av Håkan Juholt, som blev den första S-ledaren, som avpolletterades utan att ens fått möjlighet att leda sitt parti i ett val.
Moderaterna, som inte är särskilt sentimentalt lagda, har inte tvekat att slänga ut partiledare som misslyckats i val, så som Yngve Holmberg och Bo Lundgren. Men också M har nu för första gången avskedat en partiledare utan att hon fick gå till val: Anna Kinberg Batra.
Och med den turbulens som råder inom Liberalerna, går vi sannolikt mot ännu en första gång, nämligen att ett etablerat riksdagsparti åker ut ur riksdagen. (Ny demokrati räknas inte och Miljöpartiet åkte ut 1991, men kom tillbaka 1994.)
En annan exceptionell utveckling har givetvis varit SD:s kometartade uppgång – från ett parti utanför riksdagen fram till 2010 till att nu ha cirka var femte väljare bakom sig. Endast Socialdemokraternas uppgång i början av 1900-talet kan liknas vid det skeendet.
Vi befinner oss vad gäller det svenska partiväsendet i en brytningstid, hur schablonartat än det låter. De etablerade partierna lider av allvarliga driftstörningar. Vedertagna mönster tillintetgörs, och flera partier är på väg mot eller bortom sina bäst-före-datum.
Det är svårt att se vad som kan komma framöver: Om partisystemet kan göra en omstart med nya konstellationer, eller om det går mot ett slags vägs ände. Oavsett vilket bör man vara medveten om att både dysfunktionella och obsoleta system ofta hänger kvar och fortsätter att påverka sin omvärld, nästan alltid i negativ riktning.
Efter mordet på Gustav III 1792 ersattes dennes upplysta despoti och envälde först med förmyndarregeringen och sedan Gustav IV. Det tidevarvet inleddes med det halsstarriga kriget mot Frankrike och mynnade, som en följd av det krigets misslyckande, ut i kriget mot Ryssland och förlusten av Finland 1809.
Men tur i den oturen, fick Sverige en ny grundlag, 1809 års regeringsform, med en tydligare maktdelning. Det vore en lyckans sinkadus om något lika gott kom ut ur partiväsendets nuvarande kris.
***
Läs även: Mohamsson borde ha dompterat sitt parti
