Vad vill alla svenskar som lajvar vägarbetare?

Det var motorcyklisterna som började. Märkligt nog. 

De flesta trafikantslag har inte särskilt mycket att komma med. Antingen är de så breda att de innefattar i stort sett alla aspekter av mänskligheten – tänk bilister – och följaktligen är intetsägande. Eller så är de helt enkelt definitionsmässigt töntiga – tänk elsparkcykel. Men motorcyklister har Marlon Brando och Lawrence av Arabien. Hells Angels och Easy Rider. De har helt enkelt stilen på sin sida. 

Eller hade. 

Grunden för det stilsäkra med motorcyklister är att de ägnar sig åt det som är farligt. Att susa genom vår fria natur i hundratals kilometer i timmen, utan att vara omstoppad av krockkuddar, är gudomligt vanvett. Det är att flina åt döden, som om den vore en prudentlig studierektor. 

Det är därför självlysande jackor på motorcyklister är en skändlighet. 

Första gångerna man såg en motorcyklist täckt av gula reflexer ställde man sig förstås på bromsen. Bara trafikpoliser klädde sig på det sättet. Men ganska snart stod det klart att något grundläggande har förändrats. Närmare bestämt att motorcyklisterna har börjat tänka på döden. Knuttarna har helt enkelt blivit byxis. Visst, de sitter fortfarande relativt oskyddade med en överdimensionerad motor mellan benen, men på varje ledig yta klistrar de reflexer och signalfärger. Av det gudomliga vanvettet har det blivit en räddhågsen konsekvensanalys. 

Signalen motorcyklisterna brukade förmedla var att de var farliga. Nu förmedlar de i stället signalen att alla andra är farliga. Av vild ungdom har det blivit skraj nollvision. De självlysande motorcyklisterna är vad vajparna är i förhållande till kedjerökare: ett urartat släkte. 

Men det jag egentligen vill komma till är varselklädernas ohejdade frammarsch. För bara några år efter att motorcyklisterna förlorade kuraget, hade de självlysande paltorna i stort sett blivit norm, åtminstone på landsbygden. 

Sådant där händer ju ibland. Ett tag ska alla gå klädda i träningsoverall, även om de aldrig får till en anständig arbetspuls. Vid något annat tillfälle ska alla bära kamouflage, trots att de knappt vet vad som är fram och bak på en k-pist. Det behöver inte betyda något särskilt, men det kan förstås göra det. 

Senast det var inne att se ut som någon som jobbar med något på riktigt, betydde det någonting. Då skulle man se ut som en dräng på 1800-talet. Det var murarskjortor och storvästar, raggsockor och trätofflor. I förfinade, ofta förfranskade former har den där skolan levt vidare i gentrifierad upplaga, men bara folk som inte jobbar med något på riktigt har råd att betala 3 000 kronor för en blåblus. Det har blivit något annat. Det ursprungliga dräng- och pigmodet var i grunden politiskt. Att ha snus i skägget och tovad filtmössa var ett angrepp på kapitalismen.  

Det är därför jag undrar om varselkläderna berättar något mer för oss än att de som bär signalfärgerna är rädda att bli påkörda. I Frankrike är svaret uppenbart, sedan de gula västarna krävde billigare bensin, men hur är det egentligen i Sverige? 

Kanske finns något som vi skulle kunna kalla Chang Frickskolan inom varselmodet. En undergrupp som vill säga något med sitt klädval. Att grävmaskinen är mäktigare än intersektionalismen, till exempel. Men jag är inte säker på att den gruppen ens är så stor att den är mätbar. Den är i alla fall med all sannolikhet mindre än gruppen vanliga, varselklädda arbetare, som kör grävmaskin utan några politiska baktankar. Och den är definitivt mindre än den stora skaran apolitiska svenskar, vars fluorescerande konstfiber aldrig utsätts för något mer prövande än en rask promenad om vårvädret tillåter. 

Från första början misstänkte jag att de varselklädda motorcyklisterna ville uppfattas som trafikpoliser. Hela poängen var att skrämma oss andra trafikanter, inte genom att ställa sig utanför lagen, utan genom att låtsas vara lagen. Vad alla de svenskar som lajvar byggjobbare, vägarbetare och grävmaskinister vill ha sagt begriper jag inte. Kanske ingenting.

***

Läs även: Världens undergång har blivit tidernas möjlighet

Läs även: Kan man verkligen bli oskuld?